3 löprundor hann jag med innan det var dags för första skadan. Det känns helt enkelt som att jag är för gammal för att springa... Förra gången, i vintras (närmare bestämt den 7/2), fick jag i alla fall en varning i och med att vaden var stel och ömmande lite i början av löppasset. Idag kändes allting som det skulle, jag hade fått igång löpningen och hade ännu inte börjat öka tempot eller köra intervaller, utan jag sprang bara lugn och njöt. Då efter ca 20 minuters lugn löpning, helt plötsligt och utan den minsta förvarning, nyper det till lite lätt i nedre/inre vänstra vadmusklen. Direkt känner jag att det är en liten bristning och försöker inte springa vidare (som jag skulle gjort för några år sedan). Tyvärr är jag 4 km hemifrån så det blir en lång haltande promenad hem.
Som tur är tror jag inte det är någon större skada utan inom en vecka borde jag kunna springa lätt igen. Och cykla ska jag kunna göra redan imorgon eftersom nedre vaden inte aktiveras alls under cyklingen. Det är antagligen också en av orsakerna till skadan; jag är helt enkelt för svag i den muskeln (och i ett par andra icke-cykelmuskler). Med lite vadträning och höftböjarträning tillsammans med bålträning och stretchning ska jag nog kunna få bukt på de löprelaterade skadorna innan X-duathlonsäsongen är över.
söndag, oktober 04, 2009
tisdag, september 29, 2009
Säsongsavslutning: Åstorps MTB och Bockaracet
Så var den sista inplanerade tävlingshelgen avklarad och det är dags att antingen krypa i ide eller starta vinterträningen, vilket man nu känner för...
Helgens två tävlingar gick på två roliga MTB banor. Tyvärr så uteblev både Kristian Skoglund och Stefan Larsson så det blev endast en fight mellan Peter Karlsson, Rolf Svensson och mig denna gången.
På lördagen var det hemmabana i Ängelholm på samma bana som vi körde klubbmästerskapet på för en dryg vecka sedan. Jag, Jerry, Oskar, Katarina och Kasper körde upp tidigt för att vara funktionärer hela dagen. Klockan 10.30 var det dags för oss i H40 att köra 4 varv X 5 km tillsammans med P15-16 och H50. Benen hade varit helt hopplösa på träningen i onsdags då jag fick avbryta för att dom helt enkelt inte ville mer, så jag var lite orolig inför tävlingen och hade tagit det väldigt lugnt tors-fre. Nu var benen helt OK på tävlingen och efter en hygglig start fick jag några P15-16 mellan mig och Peter medan Rolf var bakom mig. Jag såg hela tiden Peter och låg hela tiden ca 10 sekunder bakom. På sista varvet stannar Peter för att plocka bort något som fastnat i kassetten och jag kan passera. Han är dock inte långt bakom när han kommer igång igen och jag gasar allt vad jag kan. Jag har bra kraft i benen och ser avståndet drygas ut. I mål är jag 20 sekunder före Peter och 50 före Rolf. Frågan är hur det gått om Peter inte fått strul...
På söndagen var det dags för Bockaracet i Kristianstad. Paul Wirenstedt och jag körde upp tillsammans och hann ut ett varv på den mycket tekniska och roliga banan innan start kl 12.30. Jag var lagom taggad men benen kändes helt OK och jag tyckte ändå att det skulle bli kul att cykla. När det gällde startupplägget hade nog inte CKC4 tänkt till helt och hållet. Dels körde man HElit, HJunior, HSenior, H30, H40, H50 och P15-16 samtidigt, och dels körde man inte längre än drygt 200 meter efter starten innan det var dags att svänga in på en riktigt teknisk och långsam singletrack. Resultatet var en enorm kö och alla utom de allra första var tvungna att hoppa av cyklarna och springa i skogen. P g a en kombination av otur och oskärpa rasade jag i fältet efter starten och hade alla utom en handfull framför mig in i skogen. Och jag såg Rolf och Peter låååångt framför mig. Istället för att springa och försöka kriga mig fram till en halvkass placering i fältet bestämde jag mig för att låta alla köra förbi, ta det riktigt lugnt första halva varvet och sen köra loppet som en träning. Jag kunde då mata på och köra om folk i lugn och ro. Det blev till slut en riktigt bra genomkörare och jag lyckades köra om 10 av dom 13 startande i H40 (+ 17 andra i övriga klasser...) och komma in som 3:a i H40, slagen av Peter med 3,5 minuter och av Rolf med 2 minuter. Jag hade nog tagit Rolf om jag bara kommit iväg hyggligt i starten, men med Peter hade det nog blivit tuffare då han även var före Benny imål.
Summa summarum en kul helg trots startmissen med två roliga XC-lopp inom kort avstånd hemifrån. Just XC-loppen har känts bra i slutet av säsongen och det blir nog mer fokus på dom till nästa säsong och mindre på långloppen. Det är också kul folk som är med och man får en del tid att prata innan och efter loppen.
Här ett par bilder från Åstorps-tävlingen.
måndag, september 21, 2009
Snapphaneturen: Kanonförhållanden som jag inte kunde njuta av
Med Sveriges roligaste långloppsbana som arrangörerna lagt ner massor av tid på och kanonförhållanden med knappa 20 grader och sol så kunde inte förutsättningarna varit bättre inför Snapphaneturen. Hade det varit träning istället för tävling så hade det kunnat bli en av magisk runda på 3,5-4 timmar men nu blev det istället något som mest kan liknas vid en 3 timmar lång kamp med ömmande rygg och stumma ben.
Till i år var startfältet snäppet bättre än i vanliga fall med starka cyklister som Niklas Gustavsson, Stefan Carlsson och Mathias Lundqvist på startlinjen. Dessutom hade vi celebert besök av Keld Pedersen, vinnaren av Dust Cup H40, som dök upp. Magnus Mattsson var också med i en comeback ca ett år efter senaste tävlingen. Andra starka cyklister var Benny Andersson, Patrik Paulsson, Christian Månsson, Pauls Wirenstedt och Stefan Larsson. Kroppen hade känts bra innan tävlingen med fina ben och hög puls både på senaste Dust Cupen förra helgen och på klubbmästerskapet i torsdags, så jag såg verkligen fram emot tävlingen.
Men redan i startbacken då farten drogs upp ordentligt kände jag att detta skulle bli en tuff dag. Täten seglade iväg och jag hade problem att hänga med då benen inte svarade och pulsen därmed inte ville upp. Jag tog dock rygg på Stefan och Keld och hoppades att deras tempo skulle bli lagom. Vår grupp bestod också av Andreas Olsson från Åstorp och en dansk som bägge skulle köra ett varv istället för oss andra som körde 2 varv eller 70 km. Ganska snart kommer vi ikapp Christian och senare också Patrik och eftersom jag redan efter en halvtimme börjar känna av ländryggen plus att benen tidigt blev trötta känner jag att tempot är precis vad jag klarar av och ligger hela tiden sist i klungan utan att dra en meter. I slakmotan som kommer efter vägövergången efter drygt 25 km släpper Stefan en lucka och jag tvekar en stund om jag ska täta eller ligga bakom Stefan, men bestämmer mig för att gå med då jag brukar ha hyfsat lätt i de sega uppförsbackarna. beslutet var riktigt eftersom jag klarar av att gå med utan att gå på rött för mycket.
Vid varvningen, då jag stannar för att byta flaskor, tappar jag några sekunder till gruppen som nu består av Patrik, Keld och Christian. Jag får slita för att komma ifatt och det är inte förrän vid den första långa grusvägen efter några kilometer jag är i kapp. Efter ytterligare några kilometer kommer vi ifatt en trött Paul och gruppen hänger ihop till det sega grusvägspartiet mellan depån och singletracken innan Finjasjön vid ca 55 km. Där släpper Paul och jag. Vi håller sedan ihop fram till samma ställe där Stefan släppte varvet innan och nu är det istället Paul som släpper. Jag matar på så gott det går de sista kilometrarna och kör ensam in i mål. Det räckte till en 7:e plats totalt (Mathias Lundqvist och Magnus Mattsson punkterade bägge) och en 2:a plats i H40 efter Keld.
Jag får vara nöjd med min prestation eftersom alla som är före mig i mål normalt sett är starkare cyklister. Tiden är också hyfsad: Jag är ca 13 minuter efter segraren Niklas Gustavsson i mål och 2-3 minuter efter Benny/Christian/Patrik/Keld. Det som stör mig är att jag med de tidiga känningarna i rygg och ben inte kunde njuta av loppet utan mest fick fokusera på att hålla farten uppe. Samtidigt visar det att jag kan prestera hyggligt trots att inte kroppen i övrigt vill det riktigt och det måste jag ta med mig som något positivt.
Till i år var startfältet snäppet bättre än i vanliga fall med starka cyklister som Niklas Gustavsson, Stefan Carlsson och Mathias Lundqvist på startlinjen. Dessutom hade vi celebert besök av Keld Pedersen, vinnaren av Dust Cup H40, som dök upp. Magnus Mattsson var också med i en comeback ca ett år efter senaste tävlingen. Andra starka cyklister var Benny Andersson, Patrik Paulsson, Christian Månsson, Pauls Wirenstedt och Stefan Larsson. Kroppen hade känts bra innan tävlingen med fina ben och hög puls både på senaste Dust Cupen förra helgen och på klubbmästerskapet i torsdags, så jag såg verkligen fram emot tävlingen.
Men redan i startbacken då farten drogs upp ordentligt kände jag att detta skulle bli en tuff dag. Täten seglade iväg och jag hade problem att hänga med då benen inte svarade och pulsen därmed inte ville upp. Jag tog dock rygg på Stefan och Keld och hoppades att deras tempo skulle bli lagom. Vår grupp bestod också av Andreas Olsson från Åstorp och en dansk som bägge skulle köra ett varv istället för oss andra som körde 2 varv eller 70 km. Ganska snart kommer vi ikapp Christian och senare också Patrik och eftersom jag redan efter en halvtimme börjar känna av ländryggen plus att benen tidigt blev trötta känner jag att tempot är precis vad jag klarar av och ligger hela tiden sist i klungan utan att dra en meter. I slakmotan som kommer efter vägövergången efter drygt 25 km släpper Stefan en lucka och jag tvekar en stund om jag ska täta eller ligga bakom Stefan, men bestämmer mig för att gå med då jag brukar ha hyfsat lätt i de sega uppförsbackarna. beslutet var riktigt eftersom jag klarar av att gå med utan att gå på rött för mycket.
Vid varvningen, då jag stannar för att byta flaskor, tappar jag några sekunder till gruppen som nu består av Patrik, Keld och Christian. Jag får slita för att komma ifatt och det är inte förrän vid den första långa grusvägen efter några kilometer jag är i kapp. Efter ytterligare några kilometer kommer vi ifatt en trött Paul och gruppen hänger ihop till det sega grusvägspartiet mellan depån och singletracken innan Finjasjön vid ca 55 km. Där släpper Paul och jag. Vi håller sedan ihop fram till samma ställe där Stefan släppte varvet innan och nu är det istället Paul som släpper. Jag matar på så gott det går de sista kilometrarna och kör ensam in i mål. Det räckte till en 7:e plats totalt (Mathias Lundqvist och Magnus Mattsson punkterade bägge) och en 2:a plats i H40 efter Keld.
Jag får vara nöjd med min prestation eftersom alla som är före mig i mål normalt sett är starkare cyklister. Tiden är också hyfsad: Jag är ca 13 minuter efter segraren Niklas Gustavsson i mål och 2-3 minuter efter Benny/Christian/Patrik/Keld. Det som stör mig är att jag med de tidiga känningarna i rygg och ben inte kunde njuta av loppet utan mest fick fokusera på att hålla farten uppe. Samtidigt visar det att jag kan prestera hyggligt trots att inte kroppen i övrigt vill det riktigt och det måste jag ta med mig som något positivt.
torsdag, september 17, 2009
När hösten är som bäst!
När solen skiner och det är en bra bit över 20 grader, då är inte september alls dumt.
Så här såg det ut igår när jag körde en runda runt Näset med ett gäng 30-sek intervaller inlagda.
En snabb stig på Flommens naturreservat med Öresundsbron i bakgrunden...
...vidare ner mot Falsterbo och runt den gamla fyren...
...norrut genom Falsterbo strandskog...
...och till sist ut på Ljungens naturreservat där man får akta sig för alla korna som betar. Korna är importerade från Skottland och av rasen Highland Cattle. Dom ser mycket farligare ut än dom är!
Så här såg det ut igår när jag körde en runda runt Näset med ett gäng 30-sek intervaller inlagda.
En snabb stig på Flommens naturreservat med Öresundsbron i bakgrunden...
...vidare ner mot Falsterbo och runt den gamla fyren...
...norrut genom Falsterbo strandskog...
...och till sist ut på Ljungens naturreservat där man får akta sig för alla korna som betar. Korna är importerade från Skottland och av rasen Highland Cattle. Dom ser mycket farligare ut än dom är!
Ikväll blir det klubbmästerskap på banan i Ängelholm där Åstorps MTB-tävling ska gå den 26/9.
måndag, september 14, 2009
Avslutning på DustCup: Dubbel pallplats
Det blev en lyckad avslutning på DustCup i lördags. Inför den sista tävlingen låg jag på 4:e plats i H40-totalen men i och med att Stefan Larsson (2:a) var bortrest så försvann han i sammandraget. Jag hade därmed en chans på en 2:a plats om jag kom minst 3 platser bättre än Carsten Kristiansen som låg precis före.
Vädret var bra liksom både motivationen och benen. Banan hade en rejäl kulle som skulle passeras varje varv med 2-3 riktigt branta backar och några luriga utförskörningar med mycket knix. Förutom dom partierna var det mycket lättåkt med långa gräspartier. Loppet körde jag länge med Preben Thams och danmarks överlägset starkaste tjej Annika Langvad. Preben och jag fightades om 2:a platsen i H40 och jag siktade på att ta honom på sista varvet. Tyvärr tappade jag ca 10 sek då jag vurpade vid en varvning på näst sista varvet i den brantaste utförskörningen och det avståndet orkade jag inte ta in på det sista varvet då både Preben och Annika körde starkt i slutet. Och att jag körde vad jag kunde i slutet visade pulsdiagrammet efteråt: 1 slag under maxpuls hade jag i sista backen innan målgången, vilket är rekord för mig på cykel (det är bara under löpning jag nått högre tidigare).
Men en 3:e plats räckte insatsen i alla fall till. Och genom att jag kom 3:a och Carsten 6:a lyckades jag med minsta möjliga marginal knipa en 2:a plats i totalen för H40. Riktigt fint flyt och en bra avslutning på den danska cupen.
Nu håller vi tummarna för uppehåll hela veckan och även regnfritt på söndag då det är dags för Snapphaneturen.
...och en 2:a plats i totalen. Keld var överlägsen som vanligt.
Vädret var bra liksom både motivationen och benen. Banan hade en rejäl kulle som skulle passeras varje varv med 2-3 riktigt branta backar och några luriga utförskörningar med mycket knix. Förutom dom partierna var det mycket lättåkt med långa gräspartier. Loppet körde jag länge med Preben Thams och danmarks överlägset starkaste tjej Annika Langvad. Preben och jag fightades om 2:a platsen i H40 och jag siktade på att ta honom på sista varvet. Tyvärr tappade jag ca 10 sek då jag vurpade vid en varvning på näst sista varvet i den brantaste utförskörningen och det avståndet orkade jag inte ta in på det sista varvet då både Preben och Annika körde starkt i slutet. Och att jag körde vad jag kunde i slutet visade pulsdiagrammet efteråt: 1 slag under maxpuls hade jag i sista backen innan målgången, vilket är rekord för mig på cykel (det är bara under löpning jag nått högre tidigare).
Men en 3:e plats räckte insatsen i alla fall till. Och genom att jag kom 3:a och Carsten 6:a lyckades jag med minsta möjliga marginal knipa en 2:a plats i totalen för H40. Riktigt fint flyt och en bra avslutning på den danska cupen.
Nu håller vi tummarna för uppehåll hela veckan och även regnfritt på söndag då det är dags för Snapphaneturen.
3:e plats i dagens tävling...
...och en 2:a plats i totalen. Keld var överlägsen som vanligt.
måndag, september 07, 2009
Racerapport Bockstensturen: 10 mil lerbad!
Det är knappt man känner igen cyklisterna på bilderna p g a all lera och grus som stänkte upp från det att vi lämnade asfalten efter några kilometer. Regnet hade öst ner under dygnet innan tävlingen och banan hade fått mycket mer vatten än den tålde. Normalt sett är Bockstensturen riktigt fin med härliga stigar i skogen. I lördags var det dock lera överallt och ofta omöjligt att styra cykeln i utförskörningarna i skogen. Utrustningen tar också mycket stryk och bromsarna tar helt slut trots nya belägg innan tävlingen. Som tur är sprack molnen upp och solen tittade fram strax innan starten och vädret då var riktigt fint för tävling. Det var bara det här med underlaget...
Hur gick det då? Jo, planen att hänga på Rolf och Erik fungerade perfekt. Efter ca 20 km hade Erik släppt och jag och Rolf satt ensamma i som jag trodde var H40-täten, men Rolf säger att han har fått rapport om att Anders Höijer från Borås ligger före oss. Strax innan 50 km får jag en lucka till Rolf när han släpper i en backe och jag kan köra ifatt Per Kumlin som kört med oss ett tag men som också ryckt. Jag tappar hela tiden i skogen när det går fort och är som lerigast och får kämpa mig tillbaka på grusvägarna. Vi kör sen tillsammans fram till runt 70 km då en pigg Stefan Larsson kommer ikapp. Vi turas om att dra till ca 80 km då vi kommer ifatt Christian Månsson på åkrarna ut ur skogen. Jag känner mig hyfsat pigg men när Stefan sen ökar tempot och drar hårt känner jag tröttheten komma i benen. Efter en trötthetsvurpa i skogen när det är mindre än en mil kvar orkar jag inte köra ikapp och jag inser att jag aldrig skulle vunnit en spurt mot Stefan ändå. Istället tar jag det lugnt och bevakar min placering i mål.
Jag rullar nöjd in på ännu en 3:dje plats (4:e i rad i Långloppscupen) även om vi ett tag trodde vi var 1:a och 2:a eftersom speakern felaktigt ropade ut oss som det när vi gick i mål. Segern i Långloppscupen var redan säkrad i och med att Janne Jacobsson inte körde och med denna placeringen har jag kommit på pallen på alla tävlingarna i Sverige i år. Det hade jag inte ens kunnat hoppas på i början av säsongen!
Nu ska jag bara njuta av de sista tävlingarna i år som alla ligger inom 10 mil hemifrån. Programmet ser ut så här:
12/9: Finalen i Dust Cup
20/9: Snapphaneturen i Hässleholm
26/9: Åstorps MTB i Ängelholm (banan skogade vi i onsdags och verkar riktigt bra!)
27/9: Bockaracet i Kristianstad
+ ev en eller ett par tävlingar till inom inte alltför långt avstånd.
Förhoppningsvis sitter formen i och med bra ben kan det bli riktigt roliga tävlingar som avslutning på en kanonsäsong.
torsdag, september 03, 2009
Jag har faktiskt kul...
...även om det på bilderna ofta inte ser ut så. Jag har kul på väg till loppen, strax innan loppen, under loppen och efter loppen. Men just under loppen är jag väldigt koncentrerad och fokuserad. Och det har definitivt hjälpt mig i år speciellt när det gäller farten i de tekniska partierna men även att sitta med i rätt grupp och att cykla ekonomiskt med rätt fart.
En som dock alltid ser glad ut på bilderna är Jens Westergren. Är det hans "långloppsmin" eller kör han omkring och småmyser mest hela tiden? Jämför den med mina bilder...
måndag, augusti 31, 2009
Racerapport Finnmarksturen: Jag gjorde mitt bästa!
Hade någon sagt till mig före loppet att jag skulle bli trea efter att ha förlorat en spurtuppgörelse skulle jag varit klart missnöjd. Men, med tanke på hur jag genomförde loppet så måste jag nu vara nöjd med just detta för jag hade helt enkelt inte mer att ge och hade nog inte presterat bättre med ett annat upplägg. Loppet är nog faktiskt ett av dom allra bästa långlopp jag kört!
Strax efter starten lyckades jag hänga med en lagom snabb grupp relativt tidigt som innehöll bl a Christian Månsson och Patrik Paulsson. Taktiken var annars att försäka hänga på Janne Jacobsson men han var alldeles för snabb i början så det gick helt enkelt inte. Vår grupp kommer sen ifatt Erik Vrang i H40 och gruppen är då ca 10 man stor. Jag är inte den flitigaste när det gäller förningar utan har inte så mycket extra kräm i benen och tänker att det är lång väg och att kroppen måste hålla hela vägen. I de tekniska partierna går det jättebra och helt plötsligt strax innan bergspriset vid Skattlöseberg efter ca halva sträckan är vi bara 4-5 pers kvar i gruppen inkl Erik, som jag absolut inte vill släppa. Patrik jagar dock ifatt igen och är en av dom som hjälper till med dragjobbet. Jag får hela tiden rapporter genom Eriks langare om avståndet fram till Janne J och förstår tidigt att om det inte händer honom något så håller han undan idag och jag får fokusera på andraplatsen.
Vi kommer ifatt 2-3 pers och efter Ljungåsen vid ca 70 km är vi återigen knappt 9-10 man. Många släpper dock i backarna efter Grängesberg men Erik som hela tiden sett stark ut och som tagit många förningar är en av 5 i gruppen som är kvar den sista milen. Jag misstänker att det blir en spurtuppgörelse och funderar på hur jag ska kunna ta honom. Han släpper inte en meter uppför den sista backen i Ludvika och inte heller i utförskörningen som följer. Ut på asfalten i motvinden tar jag det väldigt lugnt istället för att täta luckan till trion med Patrik som ligger precis framför och jag försöker återhämta mig så mycket som möjligt inför spurten. På den sista kilometern gasar jag vad jag kan men blir inte av med Erik utan stumnar istället och när vi kommer in på upploppet har jag inte ben att svara Eriks attack när han kör om mig 50 meter före mål.
Med facit i hand skulle jag kanske provat något annat de sista två kilometerna men jag känner ändå att Erik var den starkare av oss och skulle nog tagit mig vad jag än hade gjort. Han såg hur stark som helst ut i backarna och tog fler förningar än vad jag gjorde under hela tiden vi körde tillsammans. Jag känner också att jag lade upp loppet optimalt för mig, kom med i rätt grupp, tog bara så många förningar som jag klarade av och disponerade krafterna och distansen bra. Jag gjorde helt enkelt mitt bästa!
Nu tappade jag 15 poäng på Janne och om han gör ett normalt lopp i Varberg nästa helg tar han också hem cupen eftersom jag troligtvis måste plocka 7 poäng på honom när vi räknat bort våra sämsta resultat. Vinner han cupen är det dock ingen diskussion eftersom han normalt är ett snäpp bättre än vad jag är. Det viktigaste i Varberg blir inte att slå Janne utan att ha kul och fightas med bl a Rolf Svensson och Erik på Bockstensturen och försöka göra ett lika bra lopp som i lördags. Banan på Bockstensturen är klart trevligare än Finnmarksturen med betydligt mindre andel ändlösa grusvägar. Dessutom är det nog inte alls så lerigt som det var på vissa partier utan mer snabb singletrack som är mycket roligare.
Strax efter starten lyckades jag hänga med en lagom snabb grupp relativt tidigt som innehöll bl a Christian Månsson och Patrik Paulsson. Taktiken var annars att försäka hänga på Janne Jacobsson men han var alldeles för snabb i början så det gick helt enkelt inte. Vår grupp kommer sen ifatt Erik Vrang i H40 och gruppen är då ca 10 man stor. Jag är inte den flitigaste när det gäller förningar utan har inte så mycket extra kräm i benen och tänker att det är lång väg och att kroppen måste hålla hela vägen. I de tekniska partierna går det jättebra och helt plötsligt strax innan bergspriset vid Skattlöseberg efter ca halva sträckan är vi bara 4-5 pers kvar i gruppen inkl Erik, som jag absolut inte vill släppa. Patrik jagar dock ifatt igen och är en av dom som hjälper till med dragjobbet. Jag får hela tiden rapporter genom Eriks langare om avståndet fram till Janne J och förstår tidigt att om det inte händer honom något så håller han undan idag och jag får fokusera på andraplatsen.
Vi kommer ifatt 2-3 pers och efter Ljungåsen vid ca 70 km är vi återigen knappt 9-10 man. Många släpper dock i backarna efter Grängesberg men Erik som hela tiden sett stark ut och som tagit många förningar är en av 5 i gruppen som är kvar den sista milen. Jag misstänker att det blir en spurtuppgörelse och funderar på hur jag ska kunna ta honom. Han släpper inte en meter uppför den sista backen i Ludvika och inte heller i utförskörningen som följer. Ut på asfalten i motvinden tar jag det väldigt lugnt istället för att täta luckan till trion med Patrik som ligger precis framför och jag försöker återhämta mig så mycket som möjligt inför spurten. På den sista kilometern gasar jag vad jag kan men blir inte av med Erik utan stumnar istället och när vi kommer in på upploppet har jag inte ben att svara Eriks attack när han kör om mig 50 meter före mål.
Med facit i hand skulle jag kanske provat något annat de sista två kilometerna men jag känner ändå att Erik var den starkare av oss och skulle nog tagit mig vad jag än hade gjort. Han såg hur stark som helst ut i backarna och tog fler förningar än vad jag gjorde under hela tiden vi körde tillsammans. Jag känner också att jag lade upp loppet optimalt för mig, kom med i rätt grupp, tog bara så många förningar som jag klarade av och disponerade krafterna och distansen bra. Jag gjorde helt enkelt mitt bästa!
Nu tappade jag 15 poäng på Janne och om han gör ett normalt lopp i Varberg nästa helg tar han också hem cupen eftersom jag troligtvis måste plocka 7 poäng på honom när vi räknat bort våra sämsta resultat. Vinner han cupen är det dock ingen diskussion eftersom han normalt är ett snäpp bättre än vad jag är. Det viktigaste i Varberg blir inte att slå Janne utan att ha kul och fightas med bl a Rolf Svensson och Erik på Bockstensturen och försöka göra ett lika bra lopp som i lördags. Banan på Bockstensturen är klart trevligare än Finnmarksturen med betydligt mindre andel ändlösa grusvägar. Dessutom är det nog inte alls så lerigt som det var på vissa partier utan mer snabb singletrack som är mycket roligare.
måndag, augusti 24, 2009
Götalandsmästerskapen: Årets roligaste bana?
Igår var det dags för första tävlingen på 6 veckor och efter den blytunga perioden med massor av +5-timmars pass var jag väldigt osäker på formen. Dock hade de två sista passen ändå varit OK och jag hoppades att jag skulle ha hyfsade ben till Götalandsmästerskapen.
Hässleholms CK bjöd på både fantastiskt väder med dryga 20 grader och en molnfri himmel och en bana som var helt kalas. Man hade plockat många av Snapphaneturens finaste partier och fått till en bana som var lagom teknisk för mig och bra kuperad, dvs en bana som gynnade kraft före teknik, men som samtidigt hade tillräckligt flyt för att den skulle vara riktigt rolig. Banan var 6.3 km och vi skulle köra 4 varv eller sammanlagt drygt 25 km.
Motståndet kom framförallt från Peter och Rolf från Falkenberg samt Kristian Skoglund från Hässleholm som vann tempot dagen innan. Peter och Rolf hade bägge tränat dåligt den sista tiden och hade inte riktigt ben som kunde matcha Kristian och mig igår visade det sig. Peter, som alltid är startsnabb, hängde dock med första varvet, men orkade inte riktigt med tempot ut på andra varvet. Kristian hängde dock på och är jättesnabb i skogen men jag tyckte ändå att jag var lite starkare och kunde hålla bra tempo i de tekniska partierna. Ut på tredje varvet släpper han dock kontakten och jag får en liten lucka som jag sakta kunde utöka. När jag sen inte ser honom bakom mig vet jag att jag har minst 15 sekunder och kan sen köra på säkerhet sista varvet. I mål var jag 22 sekunder före Kristian, 3.20 före Rolf och 4.39 före Peter (som hade fått stanna och stretcha vid ett tillfälle).
Jag är väldigt glad för segern som visar att formen är här vilket bådar gott inför Finnmarksturen till helgen. Dessutom är jag riktigt nöjd att jag nu hänger med så pass bra i skogen vilket gör att de tekniska partierna blir bra mycket roligare istället för att jag ser dom som problempartier. Det är en stor skillnad mot början av säsongen då jag mest kämpade så fort det blev tekniskt.
På onsdag blir det Dust Cup, vilket inte är helt optimalt eftersom den kommer för nära Finnmarksturen på lördag. Därför kommer jag inte att gå för fullt och ta ut mig utan se till att jag kan återhämta mig 100%-igt till lördag. Jag får se hur det går när tävlingshetsen slår till och benen förhoppningsvis känns bra... Håller jag ett öga på pulsklockan och ser till att inte gå över 90% för mycket så ska det nog ordna sig.
tisdag, augusti 04, 2009
Livet efter Mörksuggan
Det har varit en bra träningsperiod de dryga tre veckorna efter Mörksuggan med 12-13 timmar i snitt per vecka fördelat på 4 långpass, 10 intervallpass och 3 lugnare återhämtningspass. Den sista veckan har dock benen börjat kännas riktigt sega under intervallerna och det är ett säkert tecken på att jag är sliten. Ännu mer sliten kommer jag att bli när jag nu går in i en mängdvecka på 20-25 timmar som förhoppningsvis ska leda till en fin formtopp till Finnmarksturen, Bockstensturen och ev Långlopps-SM. Innan dess ska även Götalandsmästerskapen avverkas den 23 augusti.
tisdag, juli 14, 2009
Racerapport Mörksuggan: Blött men skoj!
Mellan Ränneslätt och Mörksuggan han jag också med att åka till ön Naxos i Grekland en vecka med familjen. Där hyrde jag en gammal skruttig MTB som jag körde några intervallpass samt en distansrunda i den 30-gradiga värmen. Rena Ränneslättstemperaturen alltså! Så länge jag höll mig uppe i bergen var temperaturen OK men det blev ingen vettig kvalitet på passen och sista dagens pass fick jag avbryta p g a ben som var spagetti. Väl hemma så var planen att hinna med ett intervallpass på torsdagen innan Mörksuggan men även det passet fick jag ge upp och istället rulla lugnt. Så det var med ganska låga förväntningar som jag åkte upp de 75 milen till Rättvik.
Det var det vanliga gänget som tog klubbussen upp på lördagen och i höjd med Mariestad öppnade sig himlen och sen regnade det hela tiden fram till Rättvik. Hemma i Skåne satt dom och grillade i sol och över 20 grader men i Rättvik var det regn och 12 grader som gällde. Skitvädret och den sena ankomsten gjorde att vi hoppade över det obligatoriska rullpasset på kvällen.
På morgonen såg det dock bättre ut och det ösregnade i alla fall inte. Benen kändes fina under uppvärmingen och kroppen var varm inför starten. Som vanligt när det gäller masterstarter är jag en kruka och väl inne i Vidablick-backen ligger jag nog kring en 50:e plats. Planen var att bevaka värste konkurrenten Janne J och det lyckades jag med tack vare hans lugna tempo upp för backen. Väl ut på de leriga löparspåren hade jag även sällskap med Christian, Justus och Benny A från klubben. Sen blev det rena gyttjevattenbadet i det stökiga partiet. Där tappade jag först Janne och sen Benny när jag hamnade bakom ett par långsammare cyklister. Ut på första asfaltvägen var jag nästan ikapp men när gruppen jag satt i stötte upp till Bennys och Jannes grupp satt jag kvar bakom Justus som jag trodde skulle hänga på.
Det var nog inte helt smart (även om det inte hade någon betydelse för slutresultatet) och därför blev det också en lucka fram till klungan som snabbt växte och jag fick ta det mesta av förningen i de snabba utförslöporna utan att kunna komma ifatt. Med 42-11 utväxling varvade benen ur tidigt och det var bara att rulla. Förutom Justus och jag satt även en sliten Christian med och det märktes att hans etapplopp i Schweiz helgen innan satt i kroppen.
Denna gruppen var samlad under lång tid och det var inte förrän dansken Claus Crone från Webike kom ifatt och om efter knappt halva loppet som tempot ökades igen. Benen kändes hela tiden bra och jag trodde flera gånger att Christian hade släppt när det var tomt bakom. Men varje gång kom han tillbaka och ju längre loppet led desto starkare blev han. Vid ca 50 km (av 70) frågade han mig om jag var OK och han skulle rycka och jag sa ja. Dock hängde alla utom en Falu-junior på och strax därefter fick Claus en lucka när Christian fick stopp i ett tekniskt parti. Mina ben var nu inte lika fräscha och när Christian ökade igen vid asfaltpartiet strax innan milen kvar så släppte jag och lät Justus dra. Det fanns ju ingen anledning att hjälpa honom att komma ifatt Christian och eftersom det inte var någon bakom oss hade jag inte heller så bråttom utan kunde spara lite på krafterna. Vid 5 km kvar kunde jag sen gå om Justus i en backe och fick snabbt en lucka som blev till 20 sekunder in i mål.
Resultatet blev en ny 3:dje plats bakom en norrman som turligt nog slog Janne. Det innebar att Janne bara tog in 5 poäng istället för dom 10 som skiljer 1:an från 2:an. Åt dom två främsta fanns det inget att göra utan det var över 6 minuter fram till Janne och bakom mig körde Tommy Olsson in på en 4:e plats 30 sekunder efter.
Mörksuggan är en favorittävling för mig och så även i år trots vädret. Banan är rolig och passar mig bra och dessutom var benen helt OK i år även om det är en bit kvar till toppformen. Nu blir det några veckor med hårdträning för att vara på topp till de tre viktiga långloppen i slutet av augusti och september. Förhoppningsvis ska jag kunna ge Janne och övriga en match då!
Här kommer först några bilder från Grekland och sen från Suggan.
Det var det vanliga gänget som tog klubbussen upp på lördagen och i höjd med Mariestad öppnade sig himlen och sen regnade det hela tiden fram till Rättvik. Hemma i Skåne satt dom och grillade i sol och över 20 grader men i Rättvik var det regn och 12 grader som gällde. Skitvädret och den sena ankomsten gjorde att vi hoppade över det obligatoriska rullpasset på kvällen.
På morgonen såg det dock bättre ut och det ösregnade i alla fall inte. Benen kändes fina under uppvärmingen och kroppen var varm inför starten. Som vanligt när det gäller masterstarter är jag en kruka och väl inne i Vidablick-backen ligger jag nog kring en 50:e plats. Planen var att bevaka värste konkurrenten Janne J och det lyckades jag med tack vare hans lugna tempo upp för backen. Väl ut på de leriga löparspåren hade jag även sällskap med Christian, Justus och Benny A från klubben. Sen blev det rena gyttjevattenbadet i det stökiga partiet. Där tappade jag först Janne och sen Benny när jag hamnade bakom ett par långsammare cyklister. Ut på första asfaltvägen var jag nästan ikapp men när gruppen jag satt i stötte upp till Bennys och Jannes grupp satt jag kvar bakom Justus som jag trodde skulle hänga på.
Det var nog inte helt smart (även om det inte hade någon betydelse för slutresultatet) och därför blev det också en lucka fram till klungan som snabbt växte och jag fick ta det mesta av förningen i de snabba utförslöporna utan att kunna komma ifatt. Med 42-11 utväxling varvade benen ur tidigt och det var bara att rulla. Förutom Justus och jag satt även en sliten Christian med och det märktes att hans etapplopp i Schweiz helgen innan satt i kroppen.
Denna gruppen var samlad under lång tid och det var inte förrän dansken Claus Crone från Webike kom ifatt och om efter knappt halva loppet som tempot ökades igen. Benen kändes hela tiden bra och jag trodde flera gånger att Christian hade släppt när det var tomt bakom. Men varje gång kom han tillbaka och ju längre loppet led desto starkare blev han. Vid ca 50 km (av 70) frågade han mig om jag var OK och han skulle rycka och jag sa ja. Dock hängde alla utom en Falu-junior på och strax därefter fick Claus en lucka när Christian fick stopp i ett tekniskt parti. Mina ben var nu inte lika fräscha och när Christian ökade igen vid asfaltpartiet strax innan milen kvar så släppte jag och lät Justus dra. Det fanns ju ingen anledning att hjälpa honom att komma ifatt Christian och eftersom det inte var någon bakom oss hade jag inte heller så bråttom utan kunde spara lite på krafterna. Vid 5 km kvar kunde jag sen gå om Justus i en backe och fick snabbt en lucka som blev till 20 sekunder in i mål.
Resultatet blev en ny 3:dje plats bakom en norrman som turligt nog slog Janne. Det innebar att Janne bara tog in 5 poäng istället för dom 10 som skiljer 1:an från 2:an. Åt dom två främsta fanns det inget att göra utan det var över 6 minuter fram till Janne och bakom mig körde Tommy Olsson in på en 4:e plats 30 sekunder efter.
Mörksuggan är en favorittävling för mig och så även i år trots vädret. Banan är rolig och passar mig bra och dessutom var benen helt OK i år även om det är en bit kvar till toppformen. Nu blir det några veckor med hårdträning för att vara på topp till de tre viktiga långloppen i slutet av augusti och september. Förhoppningsvis ska jag kunna ge Janne och övriga en match då!
Här kommer först några bilder från Grekland och sen från Suggan.
måndag, juni 29, 2009
Racerapport Ränneslättsturen: 30 grader, kramp och ny pallplats
Rubriken sammanfattar ganska bra loppet igår och jag är både nöjd och lättad över min 3:dje plats.
Med en prognos som lovade temperaturer upp mot 30 grader och en snabb och torr bana såg jag fram emot loppet. Kroppen som var seg de två första veckorna efter Lida hade börjat repa sig och trots hyfsat hård träning kände jag mig fräsch i benen de sista dagarna. Jag gillar ju när det är varmt men har egentligen aldrig presterat bra i värme så jag var lite osäker hur det skulle gå. Minnena från Lida Loop för två år sedan då jag krampade värre än någonsin fanns med och jag tänkte därför inte gå ut för hårt i loppet.
Som vanligt på Ränneslättsturen startar man bakom en masterbil som sniglar sig genom Eksjö och som vanligt när det är masterstarter är jag både feg och korkad. Igår resulterade det i en placering långt bak i fältet när vi gick in i första singletracken trots att jag startade i första fållan och låg långt framme precis i början. Det innebar att jag fick ta i ordentligt så fort det blev möjligheter till omkörningar och dessutom ta några längre förningar i början. Efter en stund var jag dock ifatt gruppen med Stefan och då även Justus satt i den gruppen tänkte jag att detta blir nog en lagom grupp att sitta med i till en början.
Redan efter ca 3 mil (av loppets 78 km) kände jag att det kittlade lite i musklerna när jag ställde mig upp och tog i, ett tecken på att krampen lurar i benen. Då insåg jag att dagen främst skulle innebära en kamp mot krampen och att det gällde att spara krafterna och dricka så mycket som möjligt. Just drickan var ett problem eftersom jag fick magont ganska tidigt i loppet. Delvis kan det ha berott på att jag öppnat en ny låda med Vitargo som jag inte använt tidigare och som min mage av någon anledning inte tålde så bra, och delvis blandade jag nog drycken lite för tjockt i förhållande till värmen så att magen inte riktigt kunde ta hand om vätskan optimalt. Det får jag ta som en lärdom inför framtida lopp i värme.
Strax innan vätskekontrollen vid 40 km kommer vår grupp ifatt gruppen där Peter Karlsson, Rolf Svensson och även Patrik Paulsson ligger. Dock tappar vi hela den gruppen vid kontrollen då vi hade placerat våra flaskor helt fel. Så förutom tiden det tar att stanna och byta flaskor fick Stefan och jag dessutom köra ca 50 meter åt fel håll för att hämta flaskorna. Vi ser hela gruppen långt framför oss och tappar säkert 15-20 sekunder på stoppet. Sen var det bara att jaga ifatt och på endurospåren kommer vi ifatt först Rolf och sen Peter. Det gick inte fort och bägge verkade ganska slitna. Efter spåren och ut på grusvägen försökte Stefan och jag rycka ett par gånger men dom bet sig bägge fast och tempot blev tillfälligt ganska lusigt då ingen ville dra och vi inte kom överens om att gå runt och hjälpas åt. I några backar ökade vi tempot och till sist släppte Peter. Sen får Rolf växelproblem i skogen och tappar några meter och då ökar Stefan och jag tempot och kan skaka av honom.
Nu är det ca 15 km kvar och krampen sätter in på allvar. Genom att dricka flitigt kan jag dock hålla bort den och kan emellanåt trycka på bra och dryga ut avståndet till Rolf. Den sista biten in mot mål är nu bara en kamp mot krampen och jag känner att jag får det svårt att slå Stefan. Det finns mycket kraft och energi kvar i benen men jag vågar inte trycka på. Med ca 2 km kvar slår den till rejält och jag får slå av på tempot och se Stefan segla ifrån. Det är tomt bakåt och nu handlar det bara att ta sig i mål. När jag stannar precis efter mållinjen hugger det till i bägge benens framsida och ena benets baksida och det är knappt att jag kan gå. Och strax efter kommer Mikael Carlsson i mål, bara 30 sek efter mig, så i slutänden var det tight bakom. Några kilometer till och jag tror inte att jag hade kunnat hålla min placering. Janne J var överlägsen segrare idag och 5 minuter före mig i mål.
Så för att summera loppet så var det varmt och jobbigt men det slutade bra. Återigen samarbetade Stefan och jag bra och kunde hjälpas åt genom större delen av loppet. Jag hade flyt som klarade att hålla den värsta krampen borta men retar mig ändå lite på att jag inte kunde hålla den borta ännu mer eftersom det fanns mer kraft och energi i benen. Med lite tunnare blandning och lite mer vätska till nästa långa tävling i värme så kanske det kan hålla hela vägen. Ännu en sak som jag hade flyt med var att kedjan fastnade i framväxeln i ett stökigt parti vilket gjorde att framväxeln böjdes ut. Antagligen var det nära ett kedjebrott men nu kunde jag fortsätta utan problem. Så summa summarum hade jag säkert mer flyt än oflyt i alla fall.
Både Stefan och Janne knappade in på mig i sammanstälningen och nu har jag bara 26 poäng tillgodo på Janne och 29 till Stefan. Kan jag fortsätta mina pallplaceringar kan det kanske räcka hela vägen fram men jag tror att jag måste slå både Stefan och Janne minst en gång var samtidigt som jag bara får nolla en gång. Mörksuggan om två veckor blir i alla fall spännande!
Med en prognos som lovade temperaturer upp mot 30 grader och en snabb och torr bana såg jag fram emot loppet. Kroppen som var seg de två första veckorna efter Lida hade börjat repa sig och trots hyfsat hård träning kände jag mig fräsch i benen de sista dagarna. Jag gillar ju när det är varmt men har egentligen aldrig presterat bra i värme så jag var lite osäker hur det skulle gå. Minnena från Lida Loop för två år sedan då jag krampade värre än någonsin fanns med och jag tänkte därför inte gå ut för hårt i loppet.
Som vanligt på Ränneslättsturen startar man bakom en masterbil som sniglar sig genom Eksjö och som vanligt när det är masterstarter är jag både feg och korkad. Igår resulterade det i en placering långt bak i fältet när vi gick in i första singletracken trots att jag startade i första fållan och låg långt framme precis i början. Det innebar att jag fick ta i ordentligt så fort det blev möjligheter till omkörningar och dessutom ta några längre förningar i början. Efter en stund var jag dock ifatt gruppen med Stefan och då även Justus satt i den gruppen tänkte jag att detta blir nog en lagom grupp att sitta med i till en början.
Redan efter ca 3 mil (av loppets 78 km) kände jag att det kittlade lite i musklerna när jag ställde mig upp och tog i, ett tecken på att krampen lurar i benen. Då insåg jag att dagen främst skulle innebära en kamp mot krampen och att det gällde att spara krafterna och dricka så mycket som möjligt. Just drickan var ett problem eftersom jag fick magont ganska tidigt i loppet. Delvis kan det ha berott på att jag öppnat en ny låda med Vitargo som jag inte använt tidigare och som min mage av någon anledning inte tålde så bra, och delvis blandade jag nog drycken lite för tjockt i förhållande till värmen så att magen inte riktigt kunde ta hand om vätskan optimalt. Det får jag ta som en lärdom inför framtida lopp i värme.
Strax innan vätskekontrollen vid 40 km kommer vår grupp ifatt gruppen där Peter Karlsson, Rolf Svensson och även Patrik Paulsson ligger. Dock tappar vi hela den gruppen vid kontrollen då vi hade placerat våra flaskor helt fel. Så förutom tiden det tar att stanna och byta flaskor fick Stefan och jag dessutom köra ca 50 meter åt fel håll för att hämta flaskorna. Vi ser hela gruppen långt framför oss och tappar säkert 15-20 sekunder på stoppet. Sen var det bara att jaga ifatt och på endurospåren kommer vi ifatt först Rolf och sen Peter. Det gick inte fort och bägge verkade ganska slitna. Efter spåren och ut på grusvägen försökte Stefan och jag rycka ett par gånger men dom bet sig bägge fast och tempot blev tillfälligt ganska lusigt då ingen ville dra och vi inte kom överens om att gå runt och hjälpas åt. I några backar ökade vi tempot och till sist släppte Peter. Sen får Rolf växelproblem i skogen och tappar några meter och då ökar Stefan och jag tempot och kan skaka av honom.
Nu är det ca 15 km kvar och krampen sätter in på allvar. Genom att dricka flitigt kan jag dock hålla bort den och kan emellanåt trycka på bra och dryga ut avståndet till Rolf. Den sista biten in mot mål är nu bara en kamp mot krampen och jag känner att jag får det svårt att slå Stefan. Det finns mycket kraft och energi kvar i benen men jag vågar inte trycka på. Med ca 2 km kvar slår den till rejält och jag får slå av på tempot och se Stefan segla ifrån. Det är tomt bakåt och nu handlar det bara att ta sig i mål. När jag stannar precis efter mållinjen hugger det till i bägge benens framsida och ena benets baksida och det är knappt att jag kan gå. Och strax efter kommer Mikael Carlsson i mål, bara 30 sek efter mig, så i slutänden var det tight bakom. Några kilometer till och jag tror inte att jag hade kunnat hålla min placering. Janne J var överlägsen segrare idag och 5 minuter före mig i mål.
Så för att summera loppet så var det varmt och jobbigt men det slutade bra. Återigen samarbetade Stefan och jag bra och kunde hjälpas åt genom större delen av loppet. Jag hade flyt som klarade att hålla den värsta krampen borta men retar mig ändå lite på att jag inte kunde hålla den borta ännu mer eftersom det fanns mer kraft och energi i benen. Med lite tunnare blandning och lite mer vätska till nästa långa tävling i värme så kanske det kan hålla hela vägen. Ännu en sak som jag hade flyt med var att kedjan fastnade i framväxeln i ett stökigt parti vilket gjorde att framväxeln böjdes ut. Antagligen var det nära ett kedjebrott men nu kunde jag fortsätta utan problem. Så summa summarum hade jag säkert mer flyt än oflyt i alla fall.
Både Stefan och Janne knappade in på mig i sammanstälningen och nu har jag bara 26 poäng tillgodo på Janne och 29 till Stefan. Kan jag fortsätta mina pallplaceringar kan det kanske räcka hela vägen fram men jag tror att jag måste slå både Stefan och Janne minst en gång var samtidigt som jag bara får nolla en gång. Mörksuggan om två veckor blir i alla fall spännande!
onsdag, juni 24, 2009
Efter Lida och inför Ränneslätt
Veckan efter Lida Loop ordinerades det mycket vila för att återhämta mig fysiskt och mentalt och så blev det också. Två lugna löppass, ett rullpass samt ett lugnt distanspass som avslutade veckan blev facit.
Veckan därefter (förra veckan) drog jag igång nya nyckelpass: 3 min intervaller och långa tröskelintervaller är det som gäller nu. Det kändes oerhört tungt och formen kändes som bortblåst. De två 3 minuterspassen (tisdag + lördag) kördes på TC i garaget med sega ben och passet med tröskelintervaller på onsdagen kördes på racerhojen tillsammans med Christian och Stefan. 2 X 20 min lagtempoförnedring blev resultatet för mig och är känslan likadan på Ränneslättsturen till helgen så lär jag hamna långt bak i fältet. Även förra veckan avslutades med distans i omväxlande väder och med ben som har varit piggare...
Igår kändes det dock som det vände igen (förhoppningsvis lagom till helgen) då jag, Stefan och Kasper körde intervaller i Kalkbrottet. Jag rullade dom 25 km dit i det fina sommarvädret för att få igång benen och väl på plats avverkade jag dom snabbaste intervallerna jag någonsin kört: 2.35, 2.43, 2.43, 2.43 blev mitt facit på dom fyra ”3-min” intervallerna vi körde och det är ca 10 sek snabbare än jag kört tidigare. Sen avslutade vi med två st kortare 2-min intervaller i asfaltbacken. Även dom blev betydligt snabbare än vad jag körde i april med racern och igår hade jag alltså MTBn. Så nu när benen svarar hyggligt ser jag mycket mer fram mot helgens tävling som verkar bli i riktigt fint väder.
Ikväll är det upp till bevis igen då jag ska köra tröskelintervaller i Bokskogen med ett helt gäng snabba cyklister, bl a Stefan, Patrik, Tim och Christian. Sen blir det vila på torsdag, rullning med 30 sek spurter på fredag och lätt rullning på lördag kväll innan tävlingen på söndag.
Här kommer också en bild från pallen på Lida som jag precis fick. Fotograf är Gustav Höög. Lite gladare min jämfört med Billingeracet...
Veckan därefter (förra veckan) drog jag igång nya nyckelpass: 3 min intervaller och långa tröskelintervaller är det som gäller nu. Det kändes oerhört tungt och formen kändes som bortblåst. De två 3 minuterspassen (tisdag + lördag) kördes på TC i garaget med sega ben och passet med tröskelintervaller på onsdagen kördes på racerhojen tillsammans med Christian och Stefan. 2 X 20 min lagtempoförnedring blev resultatet för mig och är känslan likadan på Ränneslättsturen till helgen så lär jag hamna långt bak i fältet. Även förra veckan avslutades med distans i omväxlande väder och med ben som har varit piggare...
Igår kändes det dock som det vände igen (förhoppningsvis lagom till helgen) då jag, Stefan och Kasper körde intervaller i Kalkbrottet. Jag rullade dom 25 km dit i det fina sommarvädret för att få igång benen och väl på plats avverkade jag dom snabbaste intervallerna jag någonsin kört: 2.35, 2.43, 2.43, 2.43 blev mitt facit på dom fyra ”3-min” intervallerna vi körde och det är ca 10 sek snabbare än jag kört tidigare. Sen avslutade vi med två st kortare 2-min intervaller i asfaltbacken. Även dom blev betydligt snabbare än vad jag körde i april med racern och igår hade jag alltså MTBn. Så nu när benen svarar hyggligt ser jag mycket mer fram mot helgens tävling som verkar bli i riktigt fint väder.
Ikväll är det upp till bevis igen då jag ska köra tröskelintervaller i Bokskogen med ett helt gäng snabba cyklister, bl a Stefan, Patrik, Tim och Christian. Sen blir det vila på torsdag, rullning med 30 sek spurter på fredag och lätt rullning på lördag kväll innan tävlingen på söndag.
Här kommer också en bild från pallen på Lida som jag precis fick. Fotograf är Gustav Höög. Lite gladare min jämfört med Billingeracet...
måndag, juni 08, 2009
Racerapport Lida Loop: Överst på pallen!
Igår hade jag ett riktigt kanonlopp trots att banan kanske inte passar mig perfekt med sina bökiga stenpartier och relativt korta distans. Upplägget inför loppet var att Stefan Larsson skulle dra de första två looparna och sen skulle jag dra den sista. Och precis så blev det. Trots en usel start där jag misslyckades att komma i pedalen två gånger och hamnade långt bak kände jag mig aldrig stressad utan kom upp för slalombacken utan syra och kunde sen i lugn och ro plocka placeringar och köra ifatt Stefan. Det kändes som om det gick ganska lugnt framme i täten eftersom jag inte behövde gå på rött många sekunder innan jag var ifatt och dessutom bidrog nog fina ben en hel del också. Vi följdes åt och hade ganska bra koll på konkurrenterna i H40 under första loopen. Jag tyckte att jag hade bra flyt i skogen och hängde med bra på stigarna förutom på de mest steniga partierna och utförslöporna. Strax innan varvningen på det steniga och igår även leriga partiet stannar Janne Jacobsson med problem (punktering visar det sig) och vid första varvningen ligger Stefan och jag 1:a och 2:a i H40.
Ut på andra loopen och in på banans kanske mest stökiga parti strular det för både mig och Stefan och vi blir omkörda av flera stycken. I allt stöket har vi dålig koll på vilka det är som kör om och tror därför fortfarande att vi fortfarande ligger 1:a och 2:a efter andra loopen som var relativt händelsefattig. Vid varvningen hör jag dock speakern säga något om att vi ligger 30 sekunder bakom Tommy Olsson och Erik Vrang som leder och tänker att nu måste vi gasa sista loopen om vi ska vinna. Jag berättar vad jag hörde för Stefan som instämmer. Nu blir det full gas och benen känns som tur är riktigt bra. I och med att jag tagit det relativt lugnt hela loppet i tron om att vi ledde eftersom jag ville spara mig till slutet så det finns krafter kvar i benen. Stefan tappar några meter i ett par av uppförsbackarna och jag får vänta lite på honom så att han åka med på mitt hjul fram till konkurrenterna och se till att vår duo inte splittras. Och satsningen funkar. När det är drygt 5 km kvar kommer vi ifatt gruppen där Erik Vrang och 5 andra finns, men någon Tommy Olsson ser vi faktiskt inte, varken i svart Team Ghost tröja eller i den gula Norbergs-tröjan men när jag frågar Erik så säger han att Tommy ska vara bakom oss. OK, då är det mellan Stefan, Erik och mig som det står tänker jag. Under de sista kilometrarna in mot mål försöker jag grilla gruppen 2-3 gånger Det verkar som flera är sega men jag får aldrig en lucka så att jag kommer loss utan den tätas hela tiden. Jag vågar dock inte gå för fullt och tokrycka eftersom krampen trots allt lurar inne i benen.
In mot sista single-tracken ca 1 km före mål tar sig Stefan förbi och jag ligger som nr 3 i gruppen med Erik bakom. När vi sen kommer in mot serpentinsvängarna i backen strax innan mål får killen framför Stefan stopp och vi kommer precis om honom. Samtidigt hör jag speakern prata upphetsat om striden i H40 där dom första tre kommer in samlade och tänker att nu får det bära eller brista. Skit i eventuella krampkänslor! Upp för den allra sista knicken ställer jag mig upp och ger allt. Stefan försöker svara men jag kommer om honom och kan sen spurta de sista 100 metrarna in i mål samtidigt som jag hör speakern ropa mitt namn. Vilken känsla att korsa mållinjen och vilken känsla att vinna genom att spurta! Och att vi är två från teamet som kniper de första två platserna är riktigt fint. det ser extra fint ut på prispallen.
Som extra bonus eller grädde på moset uppraderades både Stefan och jag till fålla 1 och kan därmed värma upp lite längre inför de nästkommande tävlingarna utan att tänka på att tappa startposition.
Nu är det vila eller mycket lugn träning veckan som kommer enligt vår eminente träningscoach Magnus Mattsson. Sen tar en ny uppbyggnadsträning vid för att kunna toppa igen lagom till tävlingarna i slutet av augusti och början av september. Det innebär troligen att formen inte kommer att vara alls så god till Ränneslättsturen och Mörksuggan. Eftersom det är så pass tätt i toppen kan det innebära en betydligt blygsammare placering än på de två första tävlingarna så därför vill jag inte ha för höga förhoppningar. Vi får se!
Målgång med Stefan precis bakom:
Ut på andra loopen och in på banans kanske mest stökiga parti strular det för både mig och Stefan och vi blir omkörda av flera stycken. I allt stöket har vi dålig koll på vilka det är som kör om och tror därför fortfarande att vi fortfarande ligger 1:a och 2:a efter andra loopen som var relativt händelsefattig. Vid varvningen hör jag dock speakern säga något om att vi ligger 30 sekunder bakom Tommy Olsson och Erik Vrang som leder och tänker att nu måste vi gasa sista loopen om vi ska vinna. Jag berättar vad jag hörde för Stefan som instämmer. Nu blir det full gas och benen känns som tur är riktigt bra. I och med att jag tagit det relativt lugnt hela loppet i tron om att vi ledde eftersom jag ville spara mig till slutet så det finns krafter kvar i benen. Stefan tappar några meter i ett par av uppförsbackarna och jag får vänta lite på honom så att han åka med på mitt hjul fram till konkurrenterna och se till att vår duo inte splittras. Och satsningen funkar. När det är drygt 5 km kvar kommer vi ifatt gruppen där Erik Vrang och 5 andra finns, men någon Tommy Olsson ser vi faktiskt inte, varken i svart Team Ghost tröja eller i den gula Norbergs-tröjan men när jag frågar Erik så säger han att Tommy ska vara bakom oss. OK, då är det mellan Stefan, Erik och mig som det står tänker jag. Under de sista kilometrarna in mot mål försöker jag grilla gruppen 2-3 gånger Det verkar som flera är sega men jag får aldrig en lucka så att jag kommer loss utan den tätas hela tiden. Jag vågar dock inte gå för fullt och tokrycka eftersom krampen trots allt lurar inne i benen.
In mot sista single-tracken ca 1 km före mål tar sig Stefan förbi och jag ligger som nr 3 i gruppen med Erik bakom. När vi sen kommer in mot serpentinsvängarna i backen strax innan mål får killen framför Stefan stopp och vi kommer precis om honom. Samtidigt hör jag speakern prata upphetsat om striden i H40 där dom första tre kommer in samlade och tänker att nu får det bära eller brista. Skit i eventuella krampkänslor! Upp för den allra sista knicken ställer jag mig upp och ger allt. Stefan försöker svara men jag kommer om honom och kan sen spurta de sista 100 metrarna in i mål samtidigt som jag hör speakern ropa mitt namn. Vilken känsla att korsa mållinjen och vilken känsla att vinna genom att spurta! Och att vi är två från teamet som kniper de första två platserna är riktigt fint. det ser extra fint ut på prispallen.
Som extra bonus eller grädde på moset uppraderades både Stefan och jag till fålla 1 och kan därmed värma upp lite längre inför de nästkommande tävlingarna utan att tänka på att tappa startposition.
Nu är det vila eller mycket lugn träning veckan som kommer enligt vår eminente träningscoach Magnus Mattsson. Sen tar en ny uppbyggnadsträning vid för att kunna toppa igen lagom till tävlingarna i slutet av augusti och början av september. Det innebär troligen att formen inte kommer att vara alls så god till Ränneslättsturen och Mörksuggan. Eftersom det är så pass tätt i toppen kan det innebära en betydligt blygsammare placering än på de två första tävlingarna så därför vill jag inte ha för höga förhoppningar. Vi får se!
Målgång med Stefan precis bakom:
måndag, juni 01, 2009
Förkylt
Snart 4 dagars förkylning och nu får det räcka tycker jag. Känns tungt att inte kunna träna när det är strålande sol och 25 grader ute, men eftersom det är tävling till helgen är det dumt att riskera något genom att dra igång för tidigt. Tålamod är en dygd heter det ju...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
