Snapphaneturen: Kanonförhållanden som jag inte kunde njuta av

Med Sveriges roligaste långloppsbana som arrangörerna lagt ner massor av tid på och kanonförhållanden med knappa 20 grader och sol så kunde inte förutsättningarna varit bättre inför Snapphaneturen. Hade det varit träning istället för tävling så hade det kunnat bli en av magisk runda på 3,5-4 timmar men nu blev det istället något som mest kan liknas vid en 3 timmar lång kamp med ömmande rygg och stumma ben.

Till i år var startfältet snäppet bättre än i vanliga fall med starka cyklister som Niklas Gustavsson, Stefan Carlsson och Mathias Lundqvist på startlinjen. Dessutom hade vi celebert besök av Keld Pedersen, vinnaren av Dust Cup H40, som dök upp. Magnus Mattsson var också med i en comeback ca ett år efter senaste tävlingen. Andra starka cyklister var Benny Andersson, Patrik Paulsson, Christian Månsson, Pauls Wirenstedt och Stefan Larsson. Kroppen hade känts bra innan tävlingen med fina ben och hög puls både på senaste Dust Cupen förra helgen och på klubbmästerskapet i torsdags, så jag såg verkligen fram emot tävlingen.

Men redan i startbacken då farten drogs upp ordentligt kände jag att detta skulle bli en tuff dag. Täten seglade iväg och jag hade problem att hänga med då benen inte svarade och pulsen därmed inte ville upp. Jag tog dock rygg på Stefan och Keld och hoppades att deras tempo skulle bli lagom. Vår grupp bestod också av Andreas Olsson från Åstorp och en dansk som bägge skulle köra ett varv istället för oss andra som körde 2 varv eller 70 km. Ganska snart kommer vi ikapp Christian och senare också Patrik och eftersom jag redan efter en halvtimme börjar känna av ländryggen plus att benen tidigt blev trötta känner jag att tempot är precis vad jag klarar av och ligger hela tiden sist i klungan utan att dra en meter. I slakmotan som kommer efter vägövergången efter drygt 25 km släpper Stefan en lucka och jag tvekar en stund om jag ska täta eller ligga bakom Stefan, men bestämmer mig för att gå med då jag brukar ha hyfsat lätt i de sega uppförsbackarna. beslutet var riktigt eftersom jag klarar av att gå med utan att gå på rött för mycket.

Vid varvningen, då jag stannar för att byta flaskor, tappar jag några sekunder till gruppen som nu består av Patrik, Keld och Christian. Jag får slita för att komma ifatt och det är inte förrän vid den första långa grusvägen efter några kilometer jag är i kapp. Efter ytterligare några kilometer kommer vi ifatt en trött Paul och gruppen hänger ihop till det sega grusvägspartiet mellan depån och singletracken innan Finjasjön vid ca 55 km. Där släpper Paul och jag. Vi håller sedan ihop fram till samma ställe där Stefan släppte varvet innan och nu är det istället Paul som släpper. Jag matar på så gott det går de sista kilometrarna och kör ensam in i mål. Det räckte till en 7:e plats totalt (Mathias Lundqvist och Magnus Mattsson punkterade bägge) och en 2:a plats i H40 efter Keld.

Jag får vara nöjd med min prestation eftersom alla som är före mig i mål normalt sett är starkare cyklister. Tiden är också hyfsad: Jag är ca 13 minuter efter segraren Niklas Gustavsson i mål och 2-3 minuter efter Benny/Christian/Patrik/Keld. Det som stör mig är att jag med de tidiga känningarna i rygg och ben inte kunde njuta av loppet utan mest fick fokusera på att hålla farten uppe. Samtidigt visar det att jag kan prestera hyggligt trots att inte kroppen i övrigt vill det riktigt och det måste jag ta med mig som något positivt.