Racerapport Mörksuggan: Blött men skoj!

Mellan Ränneslätt och Mörksuggan han jag också med att åka till ön Naxos i Grekland en vecka med familjen. Där hyrde jag en gammal skruttig MTB som jag körde några intervallpass samt en distansrunda i den 30-gradiga värmen. Rena Ränneslättstemperaturen alltså! Så länge jag höll mig uppe i bergen var temperaturen OK men det blev ingen vettig kvalitet på passen och sista dagens pass fick jag avbryta p g a ben som var spagetti. Väl hemma så var planen att hinna med ett intervallpass på torsdagen innan Mörksuggan men även det passet fick jag ge upp och istället rulla lugnt. Så det var med ganska låga förväntningar som jag åkte upp de 75 milen till Rättvik.

Det var det vanliga gänget som tog klubbussen upp på lördagen och i höjd med Mariestad öppnade sig himlen och sen regnade det hela tiden fram till Rättvik. Hemma i Skåne satt dom och grillade i sol och över 20 grader men i Rättvik var det regn och 12 grader som gällde. Skitvädret och den sena ankomsten gjorde att vi hoppade över det obligatoriska rullpasset på kvällen.

På morgonen såg det dock bättre ut och det ösregnade i alla fall inte. Benen kändes fina under uppvärmingen och kroppen var varm inför starten. Som vanligt när det gäller masterstarter är jag en kruka och väl inne i Vidablick-backen ligger jag nog kring en 50:e plats. Planen var att bevaka värste konkurrenten Janne J och det lyckades jag med tack vare hans lugna tempo upp för backen. Väl ut på de leriga löparspåren hade jag även sällskap med Christian, Justus och Benny A från klubben. Sen blev det rena gyttjevattenbadet i det stökiga partiet. Där tappade jag först Janne och sen Benny när jag hamnade bakom ett par långsammare cyklister. Ut på första asfaltvägen var jag nästan ikapp men när gruppen jag satt i stötte upp till Bennys och Jannes grupp satt jag kvar bakom Justus som jag trodde skulle hänga på.

Det var nog inte helt smart (även om det inte hade någon betydelse för slutresultatet) och därför blev det också en lucka fram till klungan som snabbt växte och jag fick ta det mesta av förningen i de snabba utförslöporna utan att kunna komma ifatt. Med 42-11 utväxling varvade benen ur tidigt och det var bara att rulla. Förutom Justus och jag satt även en sliten Christian med och det märktes att hans etapplopp i Schweiz helgen innan satt i kroppen.

Denna gruppen var samlad under lång tid och det var inte förrän dansken Claus Crone från Webike kom ifatt och om efter knappt halva loppet som tempot ökades igen. Benen kändes hela tiden bra och jag trodde flera gånger att Christian hade släppt när det var tomt bakom. Men varje gång kom han tillbaka och ju längre loppet led desto starkare blev han. Vid ca 50 km (av 70) frågade han mig om jag var OK och han skulle rycka och jag sa ja. Dock hängde alla utom en Falu-junior på och strax därefter fick Claus en lucka när Christian fick stopp i ett tekniskt parti. Mina ben var nu inte lika fräscha och när Christian ökade igen vid asfaltpartiet strax innan milen kvar så släppte jag och lät Justus dra. Det fanns ju ingen anledning att hjälpa honom att komma ifatt Christian och eftersom det inte var någon bakom oss hade jag inte heller så bråttom utan kunde spara lite på krafterna. Vid 5 km kvar kunde jag sen gå om Justus i en backe och fick snabbt en lucka som blev till 20 sekunder in i mål.

Resultatet blev en ny 3:dje plats bakom en norrman som turligt nog slog Janne. Det innebar att Janne bara tog in 5 poäng istället för dom 10 som skiljer 1:an från 2:an. Åt dom två främsta fanns det inget att göra utan det var över 6 minuter fram till Janne och bakom mig körde Tommy Olsson in på en 4:e plats 30 sekunder efter.

Mörksuggan är en favorittävling för mig och så även i år trots vädret. Banan är rolig och passar mig bra och dessutom var benen helt OK i år även om det är en bit kvar till toppformen. Nu blir det några veckor med hårdträning för att vara på topp till de tre viktiga långloppen i slutet av augusti och september. Förhoppningsvis ska jag kunna ge Janne och övriga en match då!

Här kommer först några bilder från Grekland och sen från Suggan.

Racerapport Ränneslättsturen: 30 grader, kramp och ny pallplats

Rubriken sammanfattar ganska bra loppet igår och jag är både nöjd och lättad över min 3:dje plats.

Med en prognos som lovade temperaturer upp mot 30 grader och en snabb och torr bana såg jag fram emot loppet. Kroppen som var seg de två första veckorna efter Lida hade börjat repa sig och trots hyfsat hård träning kände jag mig fräsch i benen de sista dagarna. Jag gillar ju när det är varmt men har egentligen aldrig presterat bra i värme så jag var lite osäker hur det skulle gå. Minnena från Lida Loop för två år sedan då jag krampade värre än någonsin fanns med och jag tänkte därför inte gå ut för hårt i loppet.

Som vanligt på Ränneslättsturen startar man bakom en masterbil som sniglar sig genom Eksjö och som vanligt när det är masterstarter är jag både feg och korkad. Igår resulterade det i en placering långt bak i fältet när vi gick in i första singletracken trots att jag startade i första fållan och låg långt framme precis i början. Det innebar att jag fick ta i ordentligt så fort det blev möjligheter till omkörningar och dessutom ta några längre förningar i början. Efter en stund var jag dock ifatt gruppen med Stefan och då även Justus satt i den gruppen tänkte jag att detta blir nog en lagom grupp att sitta med i till en början.

Redan efter ca 3 mil (av loppets 78 km) kände jag att det kittlade lite i musklerna när jag ställde mig upp och tog i, ett tecken på att krampen lurar i benen. Då insåg jag att dagen främst skulle innebära en kamp mot krampen och att det gällde att spara krafterna och dricka så mycket som möjligt. Just drickan var ett problem eftersom jag fick magont ganska tidigt i loppet. Delvis kan det ha berott på att jag öppnat en ny låda med Vitargo som jag inte använt tidigare och som min mage av någon anledning inte tålde så bra, och delvis blandade jag nog drycken lite för tjockt i förhållande till värmen så att magen inte riktigt kunde ta hand om vätskan optimalt. Det får jag ta som en lärdom inför framtida lopp i värme.

Strax innan vätskekontrollen vid 40 km kommer vår grupp ifatt gruppen där Peter Karlsson, Rolf Svensson och även Patrik Paulsson ligger. Dock tappar vi hela den gruppen vid kontrollen då vi hade placerat våra flaskor helt fel. Så förutom tiden det tar att stanna och byta flaskor fick Stefan och jag dessutom köra ca 50 meter åt fel håll för att hämta flaskorna. Vi ser hela gruppen långt framför oss och tappar säkert 15-20 sekunder på stoppet. Sen var det bara att jaga ifatt och på endurospåren kommer vi ifatt först Rolf och sen Peter. Det gick inte fort och bägge verkade ganska slitna. Efter spåren och ut på grusvägen försökte Stefan och jag rycka ett par gånger men dom bet sig bägge fast och tempot blev tillfälligt ganska lusigt då ingen ville dra och vi inte kom överens om att gå runt och hjälpas åt. I några backar ökade vi tempot och till sist släppte Peter. Sen får Rolf växelproblem i skogen och tappar några meter och då ökar Stefan och jag tempot och kan skaka av honom.

Nu är det ca 15 km kvar och krampen sätter in på allvar. Genom att dricka flitigt kan jag dock hålla bort den och kan emellanåt trycka på bra och dryga ut avståndet till Rolf. Den sista biten in mot mål är nu bara en kamp mot krampen och jag känner att jag får det svårt att slå Stefan. Det finns mycket kraft och energi kvar i benen men jag vågar inte trycka på. Med ca 2 km kvar slår den till rejält och jag får slå av på tempot och se Stefan segla ifrån. Det är tomt bakåt och nu handlar det bara att ta sig i mål. När jag stannar precis efter mållinjen hugger det till i bägge benens framsida och ena benets baksida och det är knappt att jag kan gå. Och strax efter kommer Mikael Carlsson i mål, bara 30 sek efter mig, så i slutänden var det tight bakom. Några kilometer till och jag tror inte att jag hade kunnat hålla min placering. Janne J var överlägsen segrare idag och 5 minuter före mig i mål.

Så för att summera loppet så var det varmt och jobbigt men det slutade bra. Återigen samarbetade Stefan och jag bra och kunde hjälpas åt genom större delen av loppet. Jag hade flyt som klarade att hålla den värsta krampen borta men retar mig ändå lite på att jag inte kunde hålla den borta ännu mer eftersom det fanns mer kraft och energi i benen. Med lite tunnare blandning och lite mer vätska till nästa långa tävling i värme så kanske det kan hålla hela vägen. Ännu en sak som jag hade flyt med var att kedjan fastnade i framväxeln i ett stökigt parti vilket gjorde att framväxeln böjdes ut. Antagligen var det nära ett kedjebrott men nu kunde jag fortsätta utan problem. Så summa summarum hade jag säkert mer flyt än oflyt i alla fall.

Både Stefan och Janne knappade in på mig i sammanstälningen och nu har jag bara 26 poäng tillgodo på Janne och 29 till Stefan. Kan jag fortsätta mina pallplaceringar kan det kanske räcka hela vägen fram men jag tror att jag måste slå både Stefan och Janne minst en gång var samtidigt som jag bara får nolla en gång. Mörksuggan om två veckor blir i alla fall spännande!

Efter Lida och inför Ränneslätt

Veckan efter Lida Loop ordinerades det mycket vila för att återhämta mig fysiskt och mentalt och så blev det också. Två lugna löppass, ett rullpass samt ett lugnt distanspass som avslutade veckan blev facit.

Veckan därefter (förra veckan) drog jag igång nya nyckelpass: 3 min intervaller och långa tröskelintervaller är det som gäller nu. Det kändes oerhört tungt och formen kändes som bortblåst. De två 3 minuterspassen (tisdag + lördag) kördes på TC i garaget med sega ben och passet med tröskelintervaller på onsdagen kördes på racerhojen tillsammans med Christian och Stefan. 2 X 20 min lagtempoförnedring blev resultatet för mig och är känslan likadan på Ränneslättsturen till helgen så lär jag hamna långt bak i fältet. Även förra veckan avslutades med distans i omväxlande väder och med ben som har varit piggare...

Igår kändes det dock som det vände igen (förhoppningsvis lagom till helgen) då jag, Stefan och Kasper körde intervaller i Kalkbrottet. Jag rullade dom 25 km dit i det fina sommarvädret för att få igång benen och väl på plats avverkade jag dom snabbaste intervallerna jag någonsin kört: 2.35, 2.43, 2.43, 2.43 blev mitt facit på dom fyra ”3-min” intervallerna vi körde och det är ca 10 sek snabbare än jag kört tidigare. Sen avslutade vi med två st kortare 2-min intervaller i asfaltbacken. Även dom blev betydligt snabbare än vad jag körde i april med racern och igår hade jag alltså MTBn. Så nu när benen svarar hyggligt ser jag mycket mer fram mot helgens tävling som verkar bli i riktigt fint väder.

Ikväll är det upp till bevis igen då jag ska köra tröskelintervaller i Bokskogen med ett helt gäng snabba cyklister, bl a Stefan, Patrik, Tim och Christian. Sen blir det vila på torsdag, rullning med 30 sek spurter på fredag och lätt rullning på lördag kväll innan tävlingen på söndag.

Här kommer också en bild från pallen på Lida som jag precis fick. Fotograf är Gustav Höög. Lite gladare min jämfört med Billingeracet...

Racerapport Lida Loop: Överst på pallen!

Igår hade jag ett riktigt kanonlopp trots att banan kanske inte passar mig perfekt med sina bökiga stenpartier och relativt korta distans. Upplägget inför loppet var att Stefan Larsson skulle dra de första två looparna och sen skulle jag dra den sista. Och precis så blev det. Trots en usel start där jag misslyckades att komma i pedalen två gånger och hamnade långt bak kände jag mig aldrig stressad utan kom upp för slalombacken utan syra och kunde sen i lugn och ro plocka placeringar och köra ifatt Stefan. Det kändes som om det gick ganska lugnt framme i täten eftersom jag inte behövde gå på rött många sekunder innan jag var ifatt och dessutom bidrog nog fina ben en hel del också. Vi följdes åt och hade ganska bra koll på konkurrenterna i H40 under första loopen. Jag tyckte att jag hade bra flyt i skogen och hängde med bra på stigarna förutom på de mest steniga partierna och utförslöporna. Strax innan varvningen på det steniga och igår även leriga partiet stannar Janne Jacobsson med problem (punktering visar det sig) och vid första varvningen ligger Stefan och jag 1:a och 2:a i H40.

Ut på andra loopen och in på banans kanske mest stökiga parti strular det för både mig och Stefan och vi blir omkörda av flera stycken. I allt stöket har vi dålig koll på vilka det är som kör om och tror därför fortfarande att vi fortfarande ligger 1:a och 2:a efter andra loopen som var relativt händelsefattig. Vid varvningen hör jag dock speakern säga något om att vi ligger 30 sekunder bakom Tommy Olsson och Erik Vrang som leder och tänker att nu måste vi gasa sista loopen om vi ska vinna. Jag berättar vad jag hörde för Stefan som instämmer. Nu blir det full gas och benen känns som tur är riktigt bra. I och med att jag tagit det relativt lugnt hela loppet i tron om att vi ledde eftersom jag ville spara mig till slutet så det finns krafter kvar i benen. Stefan tappar några meter i ett par av uppförsbackarna och jag får vänta lite på honom så att han åka med på mitt hjul fram till konkurrenterna och se till att vår duo inte splittras. Och satsningen funkar. När det är drygt 5 km kvar kommer vi ifatt gruppen där Erik Vrang och 5 andra finns, men någon Tommy Olsson ser vi faktiskt inte, varken i svart Team Ghost tröja eller i den gula Norbergs-tröjan men när jag frågar Erik så säger han att Tommy ska vara bakom oss. OK, då är det mellan Stefan, Erik och mig som det står tänker jag. Under de sista kilometrarna in mot mål försöker jag grilla gruppen 2-3 gånger Det verkar som flera är sega men jag får aldrig en lucka så att jag kommer loss utan den tätas hela tiden. Jag vågar dock inte gå för fullt och tokrycka eftersom krampen trots allt lurar inne i benen.

In mot sista single-tracken ca 1 km före mål tar sig Stefan förbi och jag ligger som nr 3 i gruppen med Erik bakom. När vi sen kommer in mot serpentinsvängarna i backen strax innan mål får killen framför Stefan stopp och vi kommer precis om honom. Samtidigt hör jag speakern prata upphetsat om striden i H40 där dom första tre kommer in samlade och tänker att nu får det bära eller brista. Skit i eventuella krampkänslor! Upp för den allra sista knicken ställer jag mig upp och ger allt. Stefan försöker svara men jag kommer om honom och kan sen spurta de sista 100 metrarna in i mål samtidigt som jag hör speakern ropa mitt namn. Vilken känsla att korsa mållinjen och vilken känsla att vinna genom att spurta! Och att vi är två från teamet som kniper de första två platserna är riktigt fint. det ser extra fint ut på prispallen.

Som extra bonus eller grädde på moset uppraderades både Stefan och jag till fålla 1 och kan därmed värma upp lite längre inför de nästkommande tävlingarna utan att tänka på att tappa startposition.

Nu är det vila eller mycket lugn träning veckan som kommer enligt vår eminente träningscoach Magnus Mattsson. Sen tar en ny uppbyggnadsträning vid för att kunna toppa igen lagom till tävlingarna i slutet av augusti och början av september. Det innebär troligen att formen inte kommer att vara alls så god till Ränneslättsturen och Mörksuggan. Eftersom det är så pass tätt i toppen kan det innebära en betydligt blygsammare placering än på de två första tävlingarna så därför vill jag inte ha för höga förhoppningar. Vi får se!

Målgång med Stefan precis bakom:

Förkylt

Snart 4 dagars förkylning och nu får det räcka tycker jag. Känns tungt att inte kunna träna när det är strålande sol och 25 grader ute, men eftersom det är tävling till helgen är det dumt att riskera något genom att dra igång för tidigt. Tålamod är en dygd heter det ju...

Racerapport DustCup Avd 4: Berg i Danmark...

Efter två dagars återhämtningsrullning efter Billingeracet var det igår dags för den 4:e deltävlingen i DustCup. Denna gången var det på en mycket märklig bana som man se på bilderna nedan. Någon har slängt ut 2 st kullar mitt i Köpenhamn, den ena kanske 15 meter hög och den andra säkert 40 meter i höjdskillnad. Dom skulle man forcera upp och ner ett antal gånger + ett antal kilometer grusväg + någon enstaka meter singletrack, sammanlagt drygt 11 km per varv. När jag, Stefan och Robban kom dit var vi väl inte så himla sugna på att rejsa med tanke på att vi inte var 100% återhämtade efter Billingen och sen gjorde ju inte banans sträckning oss mer sugna. Blåsten gjorde dessutom att det var lite kallt att vänta på starten.

Men väl igång så blir det som vanligt, tävlingsinstinkten tar överhand och det blir genast kul. Mina ben kändes väl inte helt OK till en början, men en bit in på första varvet strax efter jag lyckades täppa luckan till Stefans grupp började dom lossna. Jag kunde sitta med enkelt och tog inte fler förningar på grusvägarna än jag var tvungen till. I backarna, speciellt den stora, kunde jag plocka placeringar och blev av med folk innan det var dags att ge sig ut på grusvägen igen. Tyvärr så släppte Stefan i uppförsbacken på 3:e varvet och kunde inte hänga på den grupp om ca 7 pers som jag fanns med i. Jag hade i det läget kallt räknat med att det bara skulle bli 3 varv eftersom man kör 80 min + varvet färdigt, men den kalkylen höll inte, utan med knappt 3 minuter tillgodo när vi passerade mållinjen blev det ytterligare ett varv. Dock kände jag mig trots allt fortfarande pigg och kunde plocka 4 i vår grupp i uppförsbacken och nästan gå ifatt tätduon i vår grupp ut på grusvägen, men bara nästan, det fattades 50-100 meter. Han som låg främst var väldigt stark och jag kom aldrig ifatt utan kunde bara hålla avståndet. Till sist kom jag ändå ifatt kille nummer 2 som hade fått släppa och kunde klippa honom i sista korta backen innan mål, vilket resulterade i en sammanlagd 19:e plats. Det får jag vara nöjd med och det är också mitt bästa resultat hittills i DustCup. Tyvärr så räckte det inte ända fram till pallen i H40, utan jag fick nöja mig med en 4:e plats, slagen av 3:an med drygt 30 sekunder. Killen som jag inte riktigt kom ifatt ut på sista varvets grusväg var precis före 3:an i H40 i mål och hade jag varit lite snabbare ut på grusvägen och fått häng på honom där så kanske...

Robban hade riktig otur när hans nästan nya pedal gick sönder precis i starten och så var hans dag förstörd. Stefan kom ju aldrig ifatt vår grupp på 3:e varvet och orkade sen mentalt inte köra sista varvet när inte kroppen svarade som den skulle och då var det roliga slut även för honom.

Nu är det träning inför Lida Loop om ca 10 dagar som gäller och det blir ungefär samma upplägg som de sista 10 dagarna innan Billingen, dvs en blandning av intervaller (30 sek på testcykel och 10-20 min ute i skogen), distans och återhämtningspass. Förhoppningsvis kan formen hålla i sig och t o m utvecklas lite till fram till Lida Loop, vi får se.

Här kommer lite bilder som jag hämtat från DustCups hemsida. Vissa av bilderna är på mig och vilka dom är får ni lista ut själva.

Racerapport Billingeracet: Nästan överst!

Vi var ett bra gäng som tillsammans åkte upp med klubbussen på lördagen: StefanX2, Christian, Lars, Ola, Gustav, Oskar, Robban och jag. Det var gott om plats i bussen trots att vi var 9 pers och heller inga problem att få plats med 9 cyklar. Väl uppe i Skövde så stuvade vi in oss i de två små stugor vi fått tag på i år, bytte snabbt om och rullade ut på en liten runda på en knapp timme i soligt och varmt väder. Vi hann med de första kilometrarna efter starten samt även hela backen upp mot strupen för att känna på vad som väntade dagen efter. Sen bar det av ner till Skövde centrum för en riktig kalasmåltid på en USA-inspirerad restaurang. Strax efter vi var tillbaka öppnade sig himlen och ett riktigt skyfall drog över. Som tur var så var detta också den enda nederbörd vi såg på hela helgen.

Efter en natt med hyfsad sömn och lite drickablandande på morgonen var det sen dags att rulla ner mot starten för lite uppvärmning. Benen kändes ganska fina det var precis lagom varmt för långlopp med en temperatur på strax över 15 grader. Jag valde ändå ett tunt underställ under cykeltröjan eftersom jag i alla lägen hellre är för varm än för kall.

Jag kom iväg hyfsat i starten och fick snabbt en bra rytm i det förhållandevis långsamma tempot. I asfaltbacken upp kunde jag plocka en hel del folk utan att känna någon syra i benen alls och väl uppe på toppen låg jag bland dom två första i H40. Sen följde lite singletrack som var stökig med mycket folk på sina ställen innan vi kom ut på den långa grusvägen. Här gällde det att hitta ett bra gäng och inte tappa en den grupp man ville ligga i. Jag fick täta luckor vid ett par tillfällen men det var inget som kostade så mycket. Till sist var vi en riktigt stor klunga om ca 15 man med alla i H40-toppen: Rolf, Janne, Dick och jag. Christian var också med och var relativt aktiv. I och med att klungan var så stor så blev tempot också lusigt vid några tillfällen och i slutet innan vi gick in på singletracken igen gjorde Rolf ett tokryck och ökade tempot ordentligt. Jag kom lite långt bak i klungan och fick köa en del inne i skogen. Efter ca 15 km och speciellt strax innan depån vid 25 km kommer det rejält tekniska utförskörningar i skogen och där hade jag som vanligt svårt att hålla tempo och fick sen kämpa mig ifatt. Den andra utförskörningen splittrar dessutom klungan ordentligt och bl a Christian går ifrån. Jag har dock koll på Rolf som ligger först i H40 och försöker ta det lugnt. På asfalten därefter får Rolf en lucka och går ifrån och jag får ligga ensam en lång stund. Strax efter in mot varvningen kommer Dicks gäng ifatt och vid bytet av flaskor inne vid målområdet får dom en liten lucka som jag kan täppa snabbt (att vi till skillnad från i princip alla konkurrenter inte har langning kostar en del tid över loppet...). Ca 10 min efter varvningen händer det som brukar hända nuförtiden – jag vurpar! I en snäv och långsam vänsterknyck i skogen över en sten tar jag fel vägval och har inte så mycket att göra än att minimera fallet. Det går trots allt bra men tyvärr ramlar bägge flaskorna ur i volten som cykeln gör och jag tappar ca 20 sekunder som skulle visa sig mycket svåra att ta igen. Jag bestämmer mig för att inte gasa för mycket utan köra mitt eget tempo och därför tar det en halvtimme innan jag är ifatt igen.

Väl ifatt tar jag det lugnt en stund för att hämta krafter och lyckas sen gå ifrån Dick i en backe vid ca 70 km när Annika Langvad, damsegrarinnan som legat i samma grupp sedan varvningen, rycker. När det är 5 km kvar får jag syn på Rolf som kör ensam i ganska makligt tempo och jag berättar för Annika att (som också kör en T-Bikes Team) att han leder H40 och jag ligger tvåa. Hon frågar om vi ska ta honom och när jag säger ”Ja tack” så klickar hon i ett par växlar till och ställer sig upp och gasar. Vi är ifatt när det är ca 2 km kvar och går om direkt. Jag hoppas att Rolf ska vara sliten och inte kunna hänga på i den sista backen. Han ligger bakom mig tills det börjar branta ordentligt men går sedan om och drar på ordentligt. Jag känner att jag har krafter kvar men kan inte alls följa i hans tempo. Trots att jag kör om två stycken i backen upp ökar han hela tiden avståndet som till sist blir 30 sekunder i mål. 2:a platsen är dock med marginal bärgad och jag är riktigt nöjd med insatsen som är min klart bästa någonsin. Jag har 2.30 min till Dick som kom 3:a, 3 min till Peter Karlsson som kör starkt på slutet och slutar 4:a och jag har 3.30 min till Janne som kom 5:a.

Även Christian kom 2:a i sin klass H30, ca 2 min framför mig, och gör precis som jag ett kanonlopp idag. Tyvärr gick det sämre för Stefan L som inte hade bra ben idag och slutar på en 10:e plats, drygt 11 minuter bakom mig. Även Lars och Stefan M hade ingen bra dag och kunde inte göra sig själva rättvisa. Ola fick bryta p g a magkramp som orsakades av magsjuka tidigare i veckan. Gustav presterade bra med en fin 2:a plats i P13-14. Robban, Oskar och Jerry verkade vara hyfsat nöjda med sin dag, förutom att Robban inte kommer överens med sin T-Bikes hardtail och kan hålla tempo i en så pass tekniskt krävande bana som Billingeracet är.

Ikväll är det återigen DustCup och då får vi se om återhämtningen har funkat.

Nedan kommer lite bilder från loppet som jag hämtat från Billingeracets hemsida.


In på singletracken efter startbacken


Strax innan bergspriset.


In för varvning på målområdet.


Någonstans på banan.


På väg in i strupen. Här ligger Rolf bakom.


Några minuter senare har han gått om och har en stor lucka.


Brantaste delen i strupen.


Är det så tråkigt att stå på pallen att man måste se så sur ut..?

På väg till Skövde

Klubbussen är fullastad med ett gäng T-Bikes och om ett par timmar är vi framme.

Racerapport DustCup avd 3: Kul bana men sega ben

Efter hårdkörningen i veckan som gick med bl a 2 hårda intervallpass och 2 distanspass på 4 dagar var det inte så mycket sprätt i benen under gårdagens DustCup i Tisvilde på norra Själland. Inramningen av loppet var dock perfekt med fint väder och en riktigt kuperad och rolig bana där det hela tiden hände något. Stefan, jag och Robban hade fått sällskap av Patrik och Tim och det var deras första DustCup-upplevelse.

Jag kom som vanligt iväg lite dåligt i starten runt 30:e man men orkade ändå inte hålla så mycket högre fart och brydde mig därför inte eller om att avancera. Stefan hade förvunnit redan från start och Patrik gick om mig ganska tidigt. Jag tänkte att om jag kunde hålla Patriks tempo så kunde det inte vara så uselt tempo även om benen kändes sega och pulsen inte gick upp över 90% hur mycket jag än försökte. Dessutom brottades jag lite med banan som jag inte kom helt överens med och tappade hela tiden luckor till dom framförvarande i de tekniska partierna så de första 2 varven var faktiskt inte så roliga. Men i takt med att benen vaknade mer och mer kändes det lättare och efter hand blev jag även mer kompis med banan och kunde hålla jämna steg och t o m passera ett par stycken. Jag kom även ifatt Patrik och tillsammans körde vi de sista 1,5 varven där vi bytte plats några gånger. Det var riktigt inspirerande och för första gången kom pulsen upp över 90%. På sista varvet lyckades jag få en liten lucka bland alla varvningar som jag sen kunde hålla in i mål.

Facit blev en sammanlagd 33:e plats vilket ska jämföras med 28:e resp 31:e i de två första loppen, men då ska man tänka på att jag i de loppen förlorade mycket tid på mina vurpor och punkan, så detta var det klart sämsta loppet av dom tre. Dessutom kom jag bara 8:a i H40 vilket också är mitt sämsta resultat hittills. Dock ska jag inte vara i form nu utan det är först om 10 dagar som benen ska vara pigga. Sen kan jag ta med mig den positiva känslan av att det kändes bättre och bättre ju längre tävlingen led och jag var heller inte speciellt trött i slutet vilket borgar gott inför långloppen. En sak som visar att det saknas en del i benen är pulsen, som igår snittade på 89%. Det kan man jämföra med dom 95% som jag hade i snittpuls första loppet den 1:e april. I och för sig hade jag då dels inte kört distans på 10 dagar och dels varit iväg och åkt skidor helgen innan, så det hade varit mycket vila kombinerat med intervaller inför den tävlingen och sånt gör skillnad.

Hur gick det då för övriga? Jo, Stefan gjorde ett kalaslopp och blev 4:a i H40 och 22:a sammanlagt, drygt 2 minuter före mig. Hade han inte fått smygpunka på sitt nystansade bakdäck hade han säkert kommit ytterligare 4-5 placeringar bättre och då hade det inte varit långt upp till Mads/Keld/Cohen som hittills har varit överlägsna i H40. Patrik kom in bara någon sekund efter mig och Robban, som också kände av helgens tunga pas, kom in 3.40 efter mig. För Tim gick det tyvärr inget vidare. Dels tappade han mycket i början p g a den korta uppvärmningen som han fick, sen hade han problem med storklingan och till sist smällde han i pedalen och fick problem med vevpartiet.

Tiden fram till Billingeracet spenderar jag enligt träningsupplägget som Magnus tagit fram till Stefan och som jag även kör efter. Så här ser det ut:
Tors 14: Lugn återhämtningslöpning 45 min
Fre 15: 1 h rulla benen
Lör 16: 5x30sek MAX på testcykel (5-10 min vila mellan)
Sön 17: 4 h distans, inte för hårt
Mån 18: Vila/bålstyrka
Tis 19: 1 h rulla benen
Ons 20: 5x30 sek MAX på testcykel (5-10 min vila mellan)
Tors 21: Totalt ca 30 min i tävlingsfart på mtb (typ 3x10 min, träningstävling på 30 min, jaktstart eller liknande)
Fre 22: Vila
Lör 23: 1 h med lite spurter mm för att mjuka upp benen
Sön 24: Billingeracet

När statistik är kul

I veckan som gick tränade jag på bra. 2 distanspass och 3 intervallpass var en fin fortsättning på en bra träningsperiod. Och resultatet på intervallpassen visar att det går mycket fortare i år än i fjol!

Efter helgens dubbeltävling stack jag, Christian och Ola ut på Sjöborundan på måndag kväll för att riktigt trötta ut benen. Trots inte helt friska ben, några stopp och lite väntan så snurrade vi runt dom drygt 9 milen på 3.43, årets klart bästa tid. Vädret var kanon och det var korta kläder överallt som gällde.

På onsdagen var det premiär för säsongen för hatintervallen nummer 1, nämligen 45/15. Jag, Stefan och Christian plågade oss runt 10 st och det kändes som mina lungor skulle dö efter 4:e intervallen trots en mycket måttlig puls. Sen blev det betydligt roligare med 2 st 10-min tröskelintervaller på banan i Bokskogen. Stefan tog täten och jag kunde hänga på några meter bakom utan att dra på mig för mycket syra. Tiderna slutade på 9.30 resp 9.35, vilket är en dryg halvminut bättre än den bästa tiden från ifjol visade sig när jag efteråt kollade tiderna från datorn. Det kändes minst sagt helt OK och ett ordentligt formbesked eftersom jag trots allt är lite sliten nu.

På fredagen rullade jag ut Monarken i trädgården och satt och avverkade 6 st 30 sek maxintervaller. Det var en blandning av mycket njuta i solen och mycket plåga när syran sprutar ut i benen 15-20 sek in i intervallen. Dom sista 10 sekunderna är riktigt obehagliga och efter 6 st var benen helt mosiga och det var ingen mening att köra den 7:e intervallen. Magnus hade rekommenderat 5 st intervaller men det kändes lite futtigt så därför tänkte jag att 7 st ska väl en riktig man kunna klara av. Men kör man dom rätt och tar ut sig riktigt ska det nog räcka med 5-6 st eftersom dom är så pass intensiva.

På lördagen var det egentligen meningen att Stefan skulle tävla i Kristianstad men p g a en sjuk dotter så funkade det inte och vi beslutade oss för att köra intervaller i Bokskogen igen. Christian hängde på och väl på plats bestämde vi oss för att köra 3 st 10-min trösklar och hoppa över den förhatliga 45/15. I och med att jag kört mycket syra dagen innan tyckte jag att vi kunde klara oss utan 45/15 och dessutom är tröskelintervallerna bra mycket roligare och ger även bra teknikträning för mig. Återigen tog Stefan täten och denna gången putsades tiderna ännu mer: 9.10, 9.12 och 9.17 blev det för mig. På sista intervallen fick Stefan släppa lite i slutet när hans velodromcykelben drog på sig för mycket syra och istället så var det Christian som flåsade mig i nacken. Det är riktigt kul när vi är så pass jämna och kan sporra varandra till att öka farten och pressa tiderna. Nästan 10% bättre tid än i fjol, även om det är en kort intervall, borde betyda en del när det snart är dags för det första långloppet.

Veckan avslutades med ytterligare en Sjöborunda, nu med Oskar, Ola och Christian. Det var väl inte det snabbaste vi kört och benen var ganska sega hela rundan. Idag var det Oskar som var snabbast uppför backarna och han blir bara snabbare och snabbare.

Denna veckan blir det lite toppningsträning inför Billingeracet. Återhämtningslöpning igår, intervaller idag, torsdag och fredag, avslutas med distans både lördag och söndag för att trötta ut kroppen ordentligt ett par veckor innan tävlingen. Sen blir det lite mer vila på programmet dom sista 14 dagarna för att kroppen ska kunna återhämta sig fullt ut.

Racerapport Kattegattstouren: Hyfsade ben - dålig teknik

I helgen körde jag min första tävling i Sverige för året. Jag, Oskar och Jeff från klubben åkte upp på lördagförmiddagen i god tid innan starten kl 13.45. CK Vano och Varberg med Roberto Vacchi som speaker välkomnade oss med strålande sol, ca 18 grader och en riktigt rolig, snabb och teknisk bana. Jag har aldrig kört en bana som är i närheten så tekniskt krävande och den kan inte jämföras med dom som körs på långloppen eller i DustCup, utan här pratar vi om massor av stenar, rötter, snabba backar och start-stopp hela tiden. Det är singletrack hela tiden men det går att köra om på en del ställen. Jag hade valt att starta i H30 för att få 22,4 km åkning istället för de 12,8 km som H40 erbjöd.

På lördagen gick banan på "fel håll" med mer sega uppförsbackar och mindre snabba utförskörningar och detta passade mig med usel teknik i jämförelse med benen jag har bra. Elit och Senior startade en minut före oss och sen kom vi med juniorerna i ledet framför. Starten gick OK och jag kom iväg runt en 3-4 plats i H30 med ett myller av juniorer runt mig. På första varvet blev jag först passerad av Benny Andersson och sen passerade jag både Jeff och Nico (också från klubben) och låg då 2:a trodde jag. På varv 2 av 7 kom jag ifatt Per Kumlin som jag trodde körde i Elit p g a sitt startnummer och vi tampades sedan hela loppet igenom. Han var klart snabbare än jag på alla tekniska partier och jag körde om honom i dom sega uppförsbackarna. Så höll vi på ända in i mål i loppet som varade en dryg timme. På sista varvet körde jag om honom ganska tidigt och hade säkert mer än 5 sekunder som mest. Inför sista långa uppförsbacken hade han kommit ikapp och jag drog på som jag gjort tidigare varv. Dock fick jag inte den luckan som jag brukade få utan han var på hjul och gick om precis innan sista nerförsbacken som ledde in i mål. 2 sekunder efter var jag med Benny ca 2 min före. Nu gjorde inte detta så mycket eftersom det var den sammanlagda tiden efter bägge etapperna som räknades, så en 3:e plats var facit efter första dagen.

Sen var det dags att vara åskådare och titta på H40. Peter Karlsson och Rolf var storfavoriter och mycket riktigt var det dom som satte prägel på loppet med ett mycket högt tempo. Ola Nilsson körde också men fick bryta efter 2 varv p g a att andningen inte funkade alls. Det var flera som klagade över detta och det var nog väldigt mycket pollen i luften denna helgen. Som tur är känner jag inte alls av detta utan kan köra på som vanligt. När H40 hade gått i mål med Peter som segrare åkte hela familjen Nilsson-Höög hem till Olas föräldrar i Falkenberg där vi bjöds på en trevlig kväll med mat och husrum.

På söndagen åkte vi väg tidigt för att kunna träna på banan som nu gick åt det normala "rätta" hållet. Detta hållet inbjuder både till ett bättre flyt runt genom alla tekniska partier och därmed en högre snitthastighet (eliten hade över 29 km/h i snitt!). Men jag insåg samtidigt att banan passade mig betydligt sämre genom den högre hastigheten och den tekniska utförskörningen och dessutom var banan kortad till 6 varv istället för 7. Jag har helt enkelt för dålig teknik och detta tillsammans med att jag redan vurpat 3 gånger i år gör att jag fegar för mycket utför. Min tekniska förmåga hade säkert räckt till betydligt högre hastighet men jag har alldeles för stora säkerhetsmarginaler.

Taktiken på söndagen var att försöka bevaka Per Kumlin och sen hoppas att han kroknade på slutet. Starten gick fint även på söndagen och jag känner att det finns bra explosivitet i benen, något jag har förbättrat till i år. Trots en missad pedalisättning precis i startögonblicket kom jag iväg som 3:a, precis på hjul på Benny och Per. Första varvet gick i maklig takt och det var inga större problem att hålla positionen initialt. Dock så var det svårare att köra om när banan går åt detta hållet och jag kom inte om så lätt som jag borde. Dessutom fegade jag på dom mest steniga partierna och tappade mycket tid där vilket innebar att både Benny och Per seglade iväg. På varv 2 insåg jag att bara ett tekniskt fel som skulle hindra Per från att slå mig idag och därefter handlade det mer om att bevaka min 3:e plats så att inte Nico (som låg 40 sek efter sammanlagt) skulle kunna komma ifatt. De två sista varven ser jag dock honom komma allt närmare i de tekniska partierna och får se till att gasa vad jag kan i de mer lättåkta partierna för att inte bli ifattåkt. Det går precis och jag kommer i mål på en 3:e plats 4 sek före Nico, 3 min efter Benny och 30 sek efter Per. Det också en sammanlagd 3:e plats i totalen.

Söndagens lopp kändes sämre än lördagens och jag tyckte varken att jag fick ett vettigt flyt eller att jag kunde ta ut mig ordentligt. Jag hade också klart lägre puls på söndagen eftersom det var mer vila och tekniskt finlir.

Efter vårt lopp var det dags för H40. Ola var betydligt piggare än dagen innan men punkterade olyckligt på sista varvet nr han hade häng på klubbkompisen Tomas Persson. Ingen bra helg för Ola tyvärr! Punkterade gjorde även Peter Karlsson som därmed lämnade över segern till Rolf som ohotad kunde köra hem söndagens lopp.

Sammanfattningsvis en rolig helg med väldigt fina banor som ger riktigt bra träning. Benen och uthålligheten är det inget fel på men tekniken måste bli bättre om jag ska kunna prestera bättre än jag gjorde på denna typ av banor. Nu räcker ju tekniken hyfsat till när det gäller långloppen och även DustCup så det är inget akut problem, men när banorna är så roliga som på denna typ av XC-lopp så vill jag kunna prestera bättre än jag gör.

Tiden framöver innebär mycket träning och en fas som nu övergår i ännu mer intensitet och högre mjölksyranivåer. Nästa tävling är DustCup avd 3 den 13/5 innan långloppscupen börjar den 24/5 i Skövde. Då börjar allvaret...

Racerapport DustCup avd 2: Nu får jag sluta att vurpa!!!

En ny vurpa som framförallt kostade massor av viktig tid p g a kedjetrassel sabbade alla möjligheter till en bra placering igår.

Som vanligt var det hetsigt efter starten som gick flera minuter tidigare än man aviserat. Det resulterade i kalabalik och jag var heller inte beredd när starten gick utan stod sidan om och höll på med de sista förberedelserna. Dock kom jag iväg hyfsat efter omständigheterna kring 25-30:e plats men kunde inte köra för fullt p g a trängseln.

Strategin var att ta rygg på teamkollegan Thomas Aaboe men det lyckades inte eftersom han kom iväg betydligt bättre. Jag lyckades dock avancera hela tiden under det första varvet och början på andra varvet och såg då Thomas i gruppen framför när olyckan var framme: Helt plötsligt får jag ett slag på framhjulet i en lätt utförslöpa - det kändes som en gren som slog in mellan ekrarna i framhjulet – varvid framhjulet viker sig och jag flyger över styret. Som tur är var det relativt mjukt och jag tumlar runt ganska odramatiskt. Väl uppe igen hade kedjan helt hoppat av och det tog många dyrbara sekunder innan den var på plats igen och jag kunde fortsätta (pulsklockan visar att jag stod stilla en dryg minut) och massor av cyklister passerar förbi. Analyserar jag resultatlistan och splitplaceringarna tappade jag över 35 placeringar och gör man det i början av loppet så kostar det massor av tid.

Nu var det bara att kämpa sig om, men just omkörningarna var ett problem igår i och med att så stor del av banan (som var kanon i övrigt) var på smal singletrack. Så här såg placeringsutvecklingen ut under loppet:
- Efter varv 1: Position 22
- Varv 2 vid vurpan: Position ca 17-18 efter 4-5 omkörningar
- Efter varv 2: Position 49 (och då hade jag ändå kört om minst 5 st efter vurpan)
- Efter varv 3: Position 38
- Efter varv 4/målgång: Position 31

Jag räknar kallt med att jag skulle hållit min placering vid vurpan om inte olyckan varit framme eftersom allt kändes riktigt bra igår. Då hade jag hamnat på en relativt säker 4:e plats i H40 och kanske t o m haft chans att gå ikapp och förbi Thomas som slutade 3:a. Istället hamnade jag på en 7:e plats i H40 efter att på mållinjen (vi fick samma tid) ha blivit omkörd av en H40-cyklist jag passerat tidigare. Dock kom han nog ifatt på den sista singletracken då det var kö med många varvningar och orutinerad som jag var kollade jag inte bakåt på upploppet utan han satt på mitt hjul och kunde spurta om innan mål. Snöpligt!

Ska jag summera tävlingen finns det både positivt och negativt att lista:
+ Jag har ändå hyfsad fart i benen i början och behöver inte dra på mg för mycket syra för att hålla farten.
+ Uthålligheten finns definitivt där. Jag hade gott om krafter kvar i slutet och kunde fortsatt i samma tempo ett bra tag till.
+ Jag har klarat mig bra i alla vurpor och kunnat fortsätta.
+ Cykeln funkade perfekt och var riktigt skön att köra i den bitvis stökiga terrängen.
– Jag måste hålla mig på hjulen om jag ska kunna placera mig bra!
– Alla omkörningar: Jag måste bli bättre på att snabbt köra om varvade cyklister. Igår var det varvningar redan tidigt på varv 2 och det kostar tid och gör att man inte kan hålla ett jämnt tempo. Dom snabbaste tappar nästan inget p g a varvningar medan jag tappade mer än 1 minut på varv 3 då många av de långsammare cyklisterna skulle varvas.
– Jag får inte vara så orutinerad att jag tappar placeringar på upploppet utan måste ha bättre koll bakåt.

Nu är jag riktigt revanschsugen inför helgens tävlingar i Varberg och nu får det vara slut på alla dumma misstag!

En 17-timmarsvecka med bra kvalitet och en ny krasch

Så var förra veckans träningsvecka slut. Fem intervallpass, ett lätt löppass och ett distanspass som avslutning gav sammanlagt 17 timmar vilket troligtvis gör veckan till min mest träningsintensiva någonsin. Formen känns definitivt vara på rätt väg i och med att benen är pigga trots hårda intervaller och jag kände ett tag under veckan att jag kanske inte tog i tillräckligt på träningarna eftersom jag inte var mer sliten. Under distanspasset igår med Christian, Oskar och Jerry så sa benen dock ifrån och det var inte mycket power i dom efter första timmen. Tack vare ett lagom tempo hela rundan så blev det aldrig någon kris utan det kändes bra och jag kunde ta ut det sista ur benen inför dagens vilodag.

I lördags råkade jag dessutom för årets andra vurpa under en 20/40-intervall på träningshojen. Ett slitet drivpaket gjorde att kedjan hoppade av storklingan fram under ett stående igångdrag och jag slog först i knät i styret innan jag föll av cykeln och slog i knä, axel och armbåge. Som tur var var underlaget grus och farten ganska låg så det gick ändå bra och jag kunde köra färdigt mina intervaller med bara lite ont i axeln och skrubbsår. Framåt kvällen gjorde dock axeln mer ont men inte värre än att jag kunde cykla långpasset igår. Nu är storklingan, kassetten och kedjan bytt på träningscykeln så nu ska jag slippa detta problemet.

Denna veckan är en rikigt tävlingsvecka med både DustCup på onsdag kväll och en dubbeltävling i Varberg på helgen när jag ska köra Kattegattstouren. Jag väljer att ställa upp i H30 i och med att jag då får köra full distans på 22,4 km tillsammans med Elit och Junior. H40 kör bara 12,8 km och det är för lite, dels för att få den riktiga träningen och dels för att det ska vara lönt att åka ända till Varberg. I och med att Kattegattstouren ingår i SydMTB så får jag ställa upp i H30 även i fortsättningen om jag ska kunna utnyttja poängen från denna tävlingen. Förutom tävlingarna blir det bara 2-3 återhämtnings-/väckningspass för att jag inte ska vara för sliten på tävlingarna.

Det ska bli en riktigt kul och spännande vecka!

Nya cykeln invigd

Så har då äntligen den nya teamcykeln kommit och både monterats ihop och hunnit invigas på ett distanspass. Kortfattat så känns den riktigt bra, måtten är perfekta, den är både styv och rapp och allt har funkat klockrent.

Förutom den uppenbara skillnaden att ramen är helt ny så är den enda egentliga förändringen gentemot cykeln i fjol att jag i år kör med 2 klingor istället för 3. Med en 42/30-utväxling så ska de flesta förhållanden klaras av och med det nya vevpartiet får jag en bättre kedjelinje, kan använda hela kassetten tillsammans med storklingan, får lägre vikt (drygt 600 g för komplett vevparti är inte illa! + använder SRAM Red framväxel) samt slipper ev strul med nedväxling till lillklingan som jag haft vid några tillfällen tidigare. Premiärturen visade att det var bara i medvinden på asfalten som 42-11-utväxlingen inte riktigt räckte till.

Annars är det inte mycket spännande att nämna om träningen sedan DustCup: 3-4 pass intervaller tillsammans med 1 pass distans och 1 pass återhämtning har varit modellen och så blir det även denna veckan. Just denna veckan ska bli riktigt intensiv på träningsfronten med 5 intervallpass och ett distanspass eftersom nästa vecka innehåller 3 tävlingsdagar i och med DustCup avd 2 på onsdagen och sen Kattegattstouren lör+sön. Då blir det mest återhämtningspass eller väckningspass där emellan.

Racerapport DustCup avd 1 i Helsingör: Våldsam krasch och hög puls

Tävlingspremiären igår på DustCup i Helsingör var händelserik. Det började bra med att jag och Stefan kunde få plats i första startboxen trots att vi inte hade resultat från ifjol och med över 500 deltagare på en 8 km slinga med övervägande singletrack vill det till att starta långt framme om man inte ska bli helt avhängd. På plats var förhållandena fantastiska med sol, svag vind, 11 grader och torra spår. Vi är i god tid och rekar banan en gång innan det är dags för start kl 18.00. Denna gången var tiden avkortad till +60 min (dvs när man varvar efter 60 min har man gått i mål) mot +80 min i vanliga fall, detta p g a mörkret.

Både Stefan och jag är lite för snälla när vi ställer oss långt bak i fållan för när starten går så gäller det att ligga på för det är max från start som gäller och väldigt trångt. Jag tappade som vanligt i starten och låg som mest ca 10 placeringar bakom Stefan men lyckades komma om en hel del folk i en liten bäckövergång där jag hoppade av i tumultet och sprang över och sen efter en uppförsbacke var jag ikapp Stefan och vi låg väl då runt 25:e plats skulle jag tro. Därefter hittar jag rytmen och det flyter på rätt bra. Första varvet är ju också garanterat fritt från varvningar vilket gör att man kan maxa överallt, vilket krävs om jag ska kunna hålla bra tempo.

Varv 2: Vid samma övergång där jag sprang första varvet cyklar jag nu över och precis efter övergången får killen framför stopp och jag tvingas gira tvärt. Tyvärr fastnar däcket i underlaget och eftersom jag kör med lågt däcktryck med min stela gaffel hör jag i samma ögonblick hur det "burpar" ut luft ur däcket. Mycket riktigt, efteråt är det inte många hekto kvar i däcket och det är precis jag kan ta mig framåt. Jag kör ett kvarts varv men hänger inte alls med i de snabba partierna och bestämmer mig därför för att stanna och pumpa. Som tur är har jag kolsyrepumpen med mig men det tar ändå en knapp minut att stanna, skruva av behållaren, vända patronen, skruva i behållaren igen och sen trycka i luften i däcket. Väl iväg sen är det bara full fart som gäller och för att om möjligt komma ifatt Stefans grupp igen innan mål.

När varvningarna sen börjar redan på andra varvet minskar tempot och ibland måste man lägga sig bakom en stund innan det överhuvudtaget går att köra om. Jag får sällskap med en HMTBK:are och tillsammans sätter vi upp ett bra tempo. I slutet av tredje varvet tittar jag på klockan och undrar om vi ska hinna varva innan det har gått 60 min och dom stänger varvningen, men med en ordentlig satsning i slutet går det precis med bara 10 sekunder tillgodo och vi kan ge oss ut på fjärde och sista varvet. Efter knappt halva varvet får jag syn på Stefans grupp och vi kommer snabbt ifatt då dom inte verkar köra så fort. Väl ifatt ökas tempot och vi är nu ett gäng på 5 -6 när Jacob L från T-Bikes drar ifrån.

Jag ligger sist i gruppen men känner mig ändå fräsch och lyckas komma om killen framför inför sista loopen och har där hjul på Stefan. En bit in i signletracken efter en skarp vänster slår jag i pedalen i marken hårt och får en duktig luftfärd innan jag landar först med höft och rygg för att sen dunka huvudet i marken. Stefan som vände sig om sa att det såg ut som en riktig high-sider med cykeln 90 grader uppe i luften. När jag sen landar så öppnas kolsyrepumpen som ligger i ryggfickan och det fräser ut luft och rök. Hela situationen såg tydligen ganska makaber ut... Som tur är räddar hjälmen mig och det är bara att kliva upp på cykeln igen. Tyvärr hade kedjan ramlat av och klämt sig vid framväxeln så det tog ett litet tag innan jag var iväg igen.

50 sekunder förlorade jag men som tur är bara en placering (samt möjligheten att klippa Stefan och/eller HMTBK:aren framför) men jag är väldigt tacksam att det inte gick värre och att jag är helt oskadd. Jag slutade på en plats strax efter 20-strecket (det var strul med tidtagningen) och en 6:e plats i H40 efter tunga namn. Förutom incidenterna och den tiden jag förlorade där är jag nöjd med insatsen och med 95% i snittpuls under loppet och bara 2 slag från maxpuls som högsta notering fick jag ett rejält syreupptagningspass. Antingen har jag satt min maxpuls lågt, eller har jag för dålig syreupptagning som tvingar mitt hjärta att jobba som tusan eller så tog jag helt enkelt i ordentligt...! Kroppen mår i alla fall bra och formen är på rätt väg.

Slutligen en bild på hjälmen som gjorde sitt jobb och numera kan pensioneras. En likadan fast hel till vänster och den kraschade till höger som dels saknade en stor bit och dels hade genomgående sprickor på 4-5 ställen.