5+2 är det bra?

Då sitter jag här på min andra vilodag på raken, fortfarande med träningsvärk i utvalda muskler efter fredagens bodypump. Utfallssteg och knäböj, bägge med alldeles för mycket vikter på axlarna, är inte mina ben vana vid, det märks...

I lördags körde jag, Lars och Christian 4 timmar distans med våra MTBer runt Malmö och ut till Bokskogen/Bökeberg, en runda i fint och soligt väder. Det var tur vi inte gav oss ut igår då det regnade och blåste precis hela dagen. Söndagen var egentligen planerad som en vilodag men det blev alternativ träning istället, både mental och fysisk: Hämta släp, köra till IKEA (första söndagen efter löning, så varuhuset var nästan tomt...NOT!), handla 250 kg möbler till dotterns nya rum, jaga parkering i regnet, lasta in, köra hem, lasta ur samt montera ihop alla möblerna. Tung uthållighetsträning med andra ord.

Lördagens distanspass avslutade 5 träningsdagar på raken. Just 5 träningsdagar utan vila följt av 2 dagars vila har jag kört några gånger och det verkar som om min kropp gillar det. Hellre det än 3+vila+2+vila. Det funkar att köra 5 dagar i rad om jag lägger upp träningen på rätt sätt och får jag sen 2 dagars uppehåll så hinner kroppen återhämta sig fullt ut. Jag har inte läst eller hört att detta skulle vara varken bra eller dåligt, men eftersom det känns bra för mig så kan det ju inte vara helt fel, eller?

Ingen CX imorgon

Det halsonda som jag hade känningar av förra helgen har i princip släppt nu när jag avstått från allt som kan irritera halsen och träningen i veckan har flutit på hur bra som helst.

I tisdags körde jag 4 min intervaller inomhus på cykel, i onsdags körde jag och Stefan L ett fint skogspass med dryga 2 timmar fartlek i Bokskogen (årets sista vardagspass i dagsljus?) och igår var det 6 st hårda 4 min löpintervaller i backe som gällde (alla inom 94-97% av max i slutet). Så idag är framförallt vaderna stela och det tar alltid en extra dag eller så för att återhämta sig efter ett hårt löppass nu när man dels är gammal och dels inte riktigt löptränad. Idag blir det bodypump på Formtoppen för att jobba lite med hela kroppen och det är första gången på ett drygt halvår det blir av.

Imorgon var det ju tänkt att vi skulle åka till Åstorp och köra cykelcross men tyvärr har dom ställt in tävlingen p g a för få deltagare. Det är väldigt synd nu när det väl är en CX-tävling i Skåne, men underlaget för sporten här nere är väl lite klent. Och efter dubbla helger i CX-Cupen är det kanske svårt att få folk norrifrån att åka till Skåne för att köra en mindre tävling och då prioriterar folk hellre vila eller annan träning. Istället blir det förhoppningsvis Sjöbo-rundan för mig på MTB om jag kan få någon med mig och i annat fall blir det en Bokskogenrunda hemifrån på egen hand, kanske med anslutning till MTC i skogen ett par timmar.

Allergin spökar igen

Jag har känt mig irriterad i halsen veckan som gick och tog det därför lite lugnt med vila i måndags, lätta pass tis-ons och vila tors-fre. Eftersom jag för övrigt känner mig bra verkar det inte alls vara en förkylning utan det är nog allergin som jag hade i våras som har slagit till igen. Därför körde jag 2 timmar MTB med Lars igår lördag (i regn...) och 1.45 rullskidor idag (i sol!), bägge dagarna med hyfsad intensitet. Kroppen svarar bra och det verkar inte alls vara någon infektion, men rivet i halsen har inte försvunnit. Jag får se till att undvika allt som ev kan orsaka allergin ett tag, fram för allt äpplen, och hoppas att jag så småningom blir av med det. Träna ska jag nog kunna göra som normalt i veckan och sen är vi ett gäng som planerar köra Åstorps crosstävling nästa helg: http://www.astorpsck.se/inbjudan_cx2008.asp.

Är det nu man ska ta det lugnt?

Alla pratar om att nu när säsongen är över ska man vila och ta det lugnt och man kan dessutom fokusera på alternativ träning. I mitt fall vill jag verkligen utnyttja den fina hösten och eftersom kroppen känns bra och jag har både tid och lust så tränar jag på. Dock kör jag kanske inte så intensivt och diciplinerat som annars men det blir en hel del bra pass i alla fall. Så här såg veckan efter Hilleröd ut:

Måndag: Vila

Tisdag: Återhämtningspass på cykel, ca 1.15 tim

Onsdag: Löpning/fartlek, ca 1 tim

Torsdag: Rullskidor (första gången på nästan 2 år och det kändes kanon!), ca 1.45 tim

Fredag: Blandade intervaller på testcykeln, ca 1 tim

Lördag: Sjöbo-rundan - långpass på MTB, ca 4.30 tim
Söndag: Återhämtningspass på cykel, ca 45 min

Jag har alltså tränat nästan varje dag men eftersom jag inte tagit ut mig på något pass känner jag mig fräsch. Idag blir det vila och sen blir det ungefär samma upplägg som förra veckan, dvs blandat cykel, löpning och rullskidor. Framförallt ska jag försöka springa så mycket jag kan utan att överanstränga eller skada mig och jag kan nog öka dosen till 20 km/vecka redan denna veckan.

Här kommer förresten en bild på T-Bikes nya Shark som jag förhoppningsvis kan få tillgång till nästa år. Den ser fin ut men jag vet inte riktigt om jag gillar vajerdragningen för bägge växlarna under vevpartiet.

Bra prylar!

Som jag skrev i racerapporten i måndags så anser jag att det är viktigt med bra förberedelser inför speciellt riktigt långa och skitiga lopp. Det är massor av slitage på både kropp och cykel och efter tävlingen hörde jag massor av folk som klagade på att än det ena och än det andra inte fungerade på cykeln. Visst tog min bakbroms lite långt in på slutet och visst lät bromsarna som om det bodde en stenkross i oket, men allt funkade.

Det är främst två produkter på min cykel som jag skulle vilja lyfta fram eftersom dom står ut i mängden av andra komponenter under en tävling som i söndags: Nokon kablar och Continental Race King däck (bak).

Nokon kablarna tillsammans med perfekt fungerande SRAM X.0 triggers + bakväxel gjorde att växlingarna fungerade helt perfekt och precis lika bra som i torrväder. Det gjorde att jag alltid kunde ligga på rätt växel och på det sättet både spara mina krafter och se till att jag kom igenom alla svårigheter på bästa sätt. Dessutom är kablarna lätta att få till exakt rätt längd och snygga i sin eloxerade färger. Det enda negativa är att dom är dyra, men dom varar länge och man får vad man betalar för... Finns i Sverige bl a på Cycle Components: http://www.cyclecomponents.com/1/sv/artiklar/mountainbike/komponenter/vajrar-holjen/set-9/vaxel-3/nokon-vaxelvajerset-mtb.html

Jag trodde inte mitt Conti Race King 2.2 som jag brukar ha bak skulle funka så pass bra som det gjorde, men fästet i lera är förvånansvärt bra och sen inbillar jag mig att det relativt täta mönstret står emot alla flintastenar som finns runt Hilleröd bra. Sen är det lätt och har stor luftkammare vilket är bra för både komfort och rullmotstånd. Dock skulle jag inte alls rekommendera det som framdäck i lerigt före utan där behövs något med betydligt mer fäste. I söndags körde jag Racing Ralph 2,25 fram som jag brukar och det var riktigt slirigt. Jag ska vara glad att det bara blev en vurpa när framdäcket bara försvann under mig.

Racerapport MTB Marathon i Hilleröd - Årets lerbad och en riktigt bra placering!

MTB Marathon är Danmarks största MTB-lopp med över 1200 anmälda i år, varav ca 500 i den långa 103 km-klassen: http://www.mtbmarathon.dk/

Loppet igår var det skitigaste jag någonsin varit med om och inför loppet var jag mer omotiverad att köra än jag kan minnas jag har varit tidigare. Det hade ösregnat hela natten, det blåste storm och termometern stod på 8 grader. Prognosen var att det skulle fortsätta så under hela loppet och jag visste att jag hade 103 km av skitiga grusvägar och leriga singletrack varvat med riktiga lerbad att se fram emot. Jag visste att det skulle bli kallt och att ögonen skulle ta mycket stryk med allt grus som sprätter upp. Men jag tänkte också att tar jag bara på mig bra så kommer jag inte att frysa och när jag väl står på startlinjen och startskottet går så är det race. Och jag visste också att det brukar gå bra på skittävlingarna. Vad det beror på vet jag inte, men kanske är det en kombination av bra förberedelser med materialet (cykel och kläder), bra rundtramp och teknik i de leriga partierna som tillsammans med ett bra psyke gör att det går bättre ju skitigare och längre en bana är.

Stefan M, Ola och jag hade kört i en bil, Stefan L, Lars och Christian hade kört i den andra och Magnus körde själv. Innan vi anlände till Hilleröd körde vi ut och satte ut vårt langningsbord och strax efter 8 var vi på plats. Vi satte ut cyklarna i startområdet direkt och hämtade därefter ut nummrrlapparna. Efter att ha meckat på chip och nummerlapp på cykeln var det dags för den sista påklädningen. Just då kändes det inte så kallt men jag visste hur långt och regnigt loppet skulle bli och tog därför på mig vad jag hade: Dubbla kortärmade underställ, varav det ena hade vindtät front, cykeltröja, väst, tjocka armvärmare, långa handskar, byxor, benvärmare och ovanpå skorna täta skoöverdrag. Jag stod i valet och kvalet om jag även skulle köra pannband men skippade det.

Eftersom vi hade ställt ut cyklarna tidigt fick vi också en bra startposition och jag kom väl iväg som runt 40:e man. På asfaltvägarna ut ur Hilleröd kunde jag avancera 10-15 platser utan att behöva dra på mig någon syra. Jag hade bestämt mig för att inte gå ut för hårt utan se till att jag hade krafter kvar på slutet av loppet. Efter bara någon minut på de första grusvägarna ser jag Stefan L köra åt sidan med en punktering och så var hans dag förstörd. Vilket elände! Vi hade tänkt att köra en del tillsammans men när han väl fått i en slang då revan var för stor för vätskan hamnade han ohjälpligt sist. Flera andra punkterade också i samband med att en en bro med flera trappsteg upp och ner skulle passeras och Christian var ett av dom offren.

Nu hade jag bara Magnus framför mig och honom trodde jag aldrig jag skulle komma ifatt så nu var det bara att hitta en lagom grupp att åka med i. Jag hittade ganska snabbt en vettig grupp att åka med i som sen delades upp i 2-3 mindre grupper, men jag kände hela tiden att jag hade rätt tempo. Vid första mellantiden efter 30 km låg jag i gruppen kring 15:e plats. Dock så upplevde jag det inte som en direkt fördel att ligga i grupp, trots den hårda vinden, eftersom allt sprutet från cyklarna gjorde att ögonen murades igen hela tiden. Därför ryckte jag i en backe vid ca 50 km och valde sen att köra helt i mitt eget tempo in i mål. Fram till ca 75-80 km låg jag i princip helt ensam men sen hände något märkligt: Jag kommer ifatt en riktigt sliten cyklist som har hoppat av cykeln och jag tycker först att bakom all skit så ser det ut som Magnus, men kläderna stämmer inte. Jag hojtar något till honom ett par gånger men får bara ”Va?” tillbaka som svar. När jag ser det huttrande genomskitiga ansiktet och den skakande kroppen tycker jag fortfarande att det liknar Magnus väldigt mycket, men eftersom kläderna inte stämmer alls och att han inte verkar uppfatta vad jag säger så tänker jag att det måste nog vara en dansk som är väldigt lik Magnus. Någon kilometer senare ser jag Annika som langade till Magnus stå och se frågande ut när jag passerar och jag inser då att det måste ha varit Magnus jag körde om eftersom han ännu inte passerat Annika. När jag senare pratade med Magnus berättade han att han hade legat riktigt bra till i loppet men frusit mer och mer och till sist hade han inget minne när hjärnan började stänga av vissa funktioner. När han kom fram till Annika fick dom klä av honom in på skinnet och försöka få värme i honom. Som tur var är han väldigt stark och återhämtade sig snabbt, annars var det när att dom ringde efter en ambulans, så illa var det. Själv frös jag lite grand, främst om händerna, men eftersom jag hade ganska mycket energi kvar i kroppen kunde jag hålla tempot uppe och därigenom även värmen i kroppen.

De sista 20 km in i mål hade jag bra med bra kraft kvar i benen och jag passerade flera åkare. Dock var det svårt att se vilka som körde den långa klassen eftersom 67 km- och 103 km-slingorna gick samman när det var ca 20 km kvar. Detta gjorda också att spåren var mer uppkörda och betydligt lerigare. Då får man sig en tankeställare när det finns motionärer som tar sig runt på en flera timmar sämre tid än vad jag gör och dessutom i sämre spår. Är dom sen inte så tränade så måste detta vara en riktig pärs. Själv hade jag inte gärna kört ett lopp på över 7 timmar och då är jag ändå en van cyklist.

Väl i mål var det två saker som gällde: 1) Få bort all grus i ögonen och 2) Få av alla skitiga kläder och på med torra och varma. Jag mötte Stefan L vid bilen som berättade om sina missöden och strax därefter kom Christian in utan bromsar. Han hade kommit igång sent efter sin tidiga punktering men troligen sen kört fel eftersom jag passerade honom 10-15 km innan mål. Sen droppade dom in en efter en. Lars och Olas tävling hade funkat OK men Stefan M hade också haft en tidig punktering och tappat massor av tid på det.

När jag sen läste resultatlistan och såg att jag kom in på en 8:e plats totalt, ca 19 min eller 8 % efter segraren Michael Grönbech, så kan jag inte vara annat än nöjd med dagen. Allt fungerade som det skulle och jag hade efter omständigheterna en bra resa. Dock hade jag inte gjort om det igen och tänker inte köra loppet nästa år om inte jag blir lika övertalad som jag blev i år.

Detta var årets sista ”riktiga” MTB-tävling och det är nu dags för en period av blandad träning innan den mer systematiska vinterträningen går igång. Jag känner mig fortfarande pigg och sugen på att träna och planerar inte att ta något träningsuppehåll som det ser ut nu. Nu ska jag istället se till att få lite mer tid för löpträning och även gå på några bodypump-pass för att få lite mer allsidig träning för kroppen. Sen hoppas jag också få lite fina långturer på helgerna i lugnt och fint tempo utan stress och diciplin då man kan njuta ännu mer av naturen.

Ingen tävling men däremot en lååång runda

Med lite tur och en del skicklighet (eller förståndighet) blev det aldrig någon förkylning av infektionen i kroppen.

Förutom ett lugnt pass i torsdags vilade jag hela veckan men det kändes inte 100% på fredagskvällen när jag skulle bestämma mig inför lördagstävlingen. Att tävla när man inte mår helt bra har jag gjort innan och det har aldrig gått bra. Antingen så presterar man bara dåligt eller så blir man dessutom sjuk/sjukare efter tävlingen. Så även om jag var väldigt sugen på att tävla så valde jag att ställa in och istället stack jag ut på ett pass på en dryg timme där jag gasade på kring tröskeln under ca 30 min. Förutom sega ben så kändes övriga kroppen OK även om det var lite irriterat i halsen och antydan till huvudvärk efteråt. Så med facit i hand hade tävlingen nog inte slutat med så bra resultat även om jag rent sjukdomsmässigt hade klarat mig. Som en bonus fick jag mer tid där hemma och bl a spenderade jag och Ann-Louise ca en timme liggandes på solstolarna på terrasen i vindstilla, solsken och 24 grader. Vilken höstdag!

På söndagen lurade Stefan L ut mig och Lars på en 4-timmars "mysrunda" på räsern med start 7.30. Enligt Magnus stod det lugn distans på programmet och bara en vecka innan säsongens sista långlopp skulle vi inte ta ut oss. När jag såg på väderprognosen att det skulle bli blåsigt SMS-ade jag Stefan och hörde om vi inte skulle köra i skogen istället, vindallergiker som man är, men inte fick jag något svar... Väl ute fick vi en fin resa i början med fin medvind och solsken, men alla mina frågor och kommentarer om att "det blir jobbigt i motvinden hem, ska vi inte vända nu" möttes av invändningar om ur fin den och den vägen var som vi nu skulle köra. När vi sen på vägen hem hade dålig koll på vägvalet och mest körde i sick-sack genom det skånska landskapet samtidigt som mina ben blev segare och segare började det kännas riktigt tungt.

Efter 4 timmar valde jag att ta den närmaste vägen hem vilket innebar att jag körde ensam de sista 75 minuterna i motvinden. I slutet låg jag stundtals på 75-80% i puls och ändå stod inte hastighetsmätaren på mer än 20 km/tim och ju tröttare jag blev desto surare blev jag också. Väl hemma efter 5 tim 15 min, 155 km och ca 1000 höjdmeter var jag rejält trött och det blev soffan och cykel-VM ett par timmar. Som tur är verkar kroppen ha klarat sig från infektionen och nu är det mycket vila som gäller inför helgen och årets sista urladdning.

Det är något i kroppen

Veckan som gick flöt träningen på bra och kroppen svarade fint på alla passen:
Tisdag: 1,5 tim lugnt återhämtningspass på MTB'n
Onsdag: 5 X 30 sek maxintervaller på testcykel
Torsdag: 5 X 4 min löpintervaller
Fredag: 4 X 8 min tröskelintervaller på testcykel
Lördag: MTB med Stefan L vid Brofästet: 10 X 45/15 + 2 X 11 min intervallslinga + 2 X 10 min lagtempointervaller

I söndags var det träningsfritt och då var vi några som tittade på Christian när han körde SM i duatlon och tyvärr fick ytterligare en andraplats nu när Claes Björling var tillbaka i form igen.

Igår måndag var det återigen vila och idag tisdag hade jag planerat att köra antingen 30 sek eller 5 sek maxintervaller, lite beroende på hur fräscha benen kändes.

Men, de senaste 2-3 dagarna har jag känt mig lite hängig och det verkar vara en infektion på gång i kroppen som jag får vara försiktig med. Jag kommer inte att träna igen förrän jag känner mig 100%-ig. Förhoppningsvis har det gått över tills imorgon då vi är ett större gäng som planerar att köra intervaller i Bokskogen och i annat fall så blir det ytterligare en dags vila, vi får se.

Nu svarade dom äntligen

Det var bara det som behövdes, ett par dagar med ingen eller väldigt lugn träning. Meningen var att jag skulle vila helt både måndag och tisdag men eftersom jag är så pass sugen på att komma ut och röra på mig i den fina höstluften kunde jag inte låta bli att ge mig ut efter jobbet en dryg timme i går och trampa runt lugnt och fint.

Trots det lugna tempot kändes benen sega och därför tänkte jag att det går säkert åt pipan med maxintervallerna idag som jag planerade att avverka på jobblunchen. Men, när jag gasade på den första 30-sekundaren så svarade benen faktiskt och det kändes rikigt bra och alla dom andra kändes också riktigt fina. Tänk att man kan bli glad för så lite...

Jag har länge tvekat om jag ska köra Hilleröds MTB Marathon i år den 5:e oktober. Den ligger så pass sent och är rätt så tråkig med 103 km bestående av mest grusvägar. Dessutom gäller den ingenting så motivationen har inte funnits riktigt även om flera andra ska köra. Men så funderade jag på om jag inte skulle köra 67 km istället, mest på skoj. Inte fullt så långt och man kan avverka den på 2 flaskor och slipper att tänka på langning och sånt. 1/10 är sista anmälningsdag så jag har lite tid på mig att fundera vidare.

Nu får det nog bli ett par dagars vila...

Veckan som gick kändes benen i princip lika sega som veckan dessförinnan. Nu har jag i och för sig bara vilat sammanlagt 3 dagar sedan Bockstensturen men återhämtningen borde ändå gått bättre. Antagligen var 3 helger i rad med långlopp i mesta laget för mig och det är bara att inse att dom har slitit. De sega benen är ju inga problem på distanspassen även om jag snabbare kommer upp på rött men eftersom benen är så pass sega som dom är på intervallpassen blir ju kvaliteten lidande.

Efter 6 dagars träning utan vila (dock hade jag ett lugnare återhämtningspass i fredags) som avslutades med ett hårt 4,5-timmars distanspass igår hade jag därför tänkt lägga in 2 dagars vila idag och imorgon tisdag. På så sätt hoppas jag att kvaliteten ska förbättras på intervallpassen senare i veckan och att jag så smått ska komma i hyfsad form inför tävlingshelgen 27-28/9.

Vädret här nere i Skåne är fortfarande fint och förra veckan var det flera dagar med nästan 20 grader. Dock stod termometern på 7 grader i går kl 7.30 när jag gav mig ut på distanspasset så det märks att hösten är här. Men så länge det inte regnar eller blåser för mycket är det bara härligt med den friska luften så här års.

Jag funderar ofta på hur jag ska lägga upp träningen på effektivaste sätt. Eftersom all träning som jag kör nu har kvalitet och syfte orkar jag knappt mer än 10 timmar i veckan om jag ska kunna återhämta mig tillräckligt. Fram till för ca ett år sedan så var distanspassen relativt lugna och man kände sig ganska fräsch efteråt. Numera känner jag mig i och för sig hyfsat fräsch generellt sett i kroppen efter ett distanspass men när jag sen ska köra hårda intervaller märker jag att benen inte är tillräckligt återhämtade. Dessutom är intervallpassen både fler och hårdare jämfört med tidigare och det spelar såklart också in. På det sättet är det ett angenämt problem att det är kroppen som styr träningsmängden och inte att tiden inte räcker till.

Ett nytt träningshjälpmedel som invigdes i lördags är min nya Monark Cardio Care 827E. Stefan Larsson och jag handlade varsin från ett gym i Stockholm och betalade bara 1000 kr jämfört med nypriset på runt 9500 kr. Cyklarna är i kanonskick och jag var själv uppe i Stockholm och hämtade dom när jag ändå var på möte där. Min cykel har i och för sig stått oanvänd i garaget sedan dess men eftersom den gamla cykeln numera står på jobbet har det blivit träning där istället. Just möjligheten att träna testcykel både på jobbet och hemma ökar både flexibiliteten och kvaliteten när jag nu kan lägga in ett intervallpass på cykel på lunchen när det passar. Det blir fint nu till vinterträningen!

Sega ben efter Bockstensturen

Veckan som gått har jag haft världens segaste ben. Det är nog en kombination av en reaktion efter Bockstensturen och faktumet att jag börjat löpträna igen.

På måndagen stack jag ut och sprang en mil i lugnt tempo på lunchen. Det kändes helt OK men resulterade i sega ben på tisdagen. Stefan L och jag stack ut i ca 3 timmar i Genarp på tisdagskvällen och det var först efter nästan 2 timmar som benen släppte och jag fick upp pulsen. Rundan var en sån härlig runda med nästan vindstilla och knappa 20 grader och vi fick ihop 700 höjdmeter innan det var dags att sluta när det började skymma framåt 20-tiden.

Efter en välbehövlig vilodag på onsdagen hade jag planerat ett dubbelpass på torsdagen med 15/15-intervaller på testcykeln på jobbet på lunchen och sen långa tröskelintervaller på MTB'n på kvällen. Tyvärr var benen fortfarande som gelé och jag kom inte ens upp i 80% av max på intervallerna på något av passen. Det var bara att gilla läget och därför blev kvällens pass mer av återhämtning.

Lördagen startades knästående i ett trängt och dammigt kryputrymme där jag skulle isolera och dra el och efter 4 timmar så var knäna ömma och stela och halsen riktigt rivig av allt damm. Jag hade bestämt mig för ett löppass så det var bara att snöra på sig skorna och ge sig ut i solen. Benen kändes dock hyfsat pigga och den dryga milen jag tänkt springa blev till sist nästan 15 km när jag var hemma. Det var kanske i mesta laget eftersom jag var ordentlig sliten efteråt. Det märks att jag inte är löptränad eftersom jag är stel överallt, speciellt i ryggen som är ovan av löpningen. Det behövs nog en del stretching och träning av rygg och säte för att komma runt det.

På söndagen var det tidig uppstigning och 7.30 satt jag på cykeln för att möta upp Stefan L, Stefan M, Lars och Christian för ett längre MTB-pass. Stefan L har fått ett träningsprogram av Magnus och idag skulle han vara helt slut efter passet. Jag med mina sega ben hade svårt att bara ligga på rulle efter Stefan som körde hårt hela passet. 4,5 timmar fick vi hop och precis som i tisdags så lossnade benen till sist, men nu tog det nästan 3 timmar innan segheten försvann...

Just nu är jag lite vilsen avseende vad/hur jag ska träna den närmaste tiden eftersom jag inte har något direkt mål. Dock blir det nog att kämpa på en vecka till med ganska mycket mängdträning innan jag kör lite kortare pass de två veckorna efter. Jag har planerat att köra minst en av de två avslutande tävlingarna i SydMTB 27-28/9 och eftersom dom loppen är ganska korta får jag inte vara trögstartad utan måste kunna ge 100% från start.

4:a på SM. Är jag nöjd med det?

Först och främst ska jag säga att jag känner mig ganska tillfreds med dagen i lördags då Bockstensturen och tillika SM i MTB Marathon avgjordes. Helt nöjd är jag dock inte och det ska jag förklara nu.

Jag hade ingen riktig koll på formen innan tävlingen och hade känt mig seg i benen hela veckan innan. Seg var jag också i starten som i vanlig ordning när det gäller Bockstensturen skedde i ett högt tempo. Jag hamnade långt bak och fick slita mina sega ben bara för att hänga med en bra bit ner i fältet. Det var inte förrän efter ca 30 min när vi började klättra uppför som det började kännas lite bättre och jag kunde plocka lite placeringar. Jag kommer ifatt en trött Stefan Larsson som också har sega ben och vi tycker synd om varandra en stund. Sen kommer Falkenbergs Peter Carlsson och kör om mig och jag tänker att nu måste jag hänga på. Tycker det känns ganska bra och efter ytterligare 30 min går jag loss ordentligt i den värsta backen. Nu känns det som om jag har bra tryck i benen och jag kör om cyklist efter cyklist i backarna. Jag tänker att nu får det bära eller brista, håller jag detta i mål så kan det gå riktigt bra.

Det höll ungefär till knappa 70 km eller ca 2.45 in i loppet. Vi hade ordnat ”självlangning” på en asfaltsträcka vid 62 km där Magnus Mattssons familj hade varit snäll att sätta upp vårt bort med flaskor. Eftersom det kräver ett stopp då bägge flaskorna byts tappade jag ca 10 sekunder till min klunga innehållande bl a Per Kumlin och jag fick slita för att komma ifatt några kilometer senare. Det kostade och vid ca 70 km började jag bli seg i benen och fick de första krampkänningarna. Härifrån och in i mål var det sen en kamp mot krampen vilket såklart påverkade hastigheten en del när jag inte kunde trycka på och jag uppskattar att jag tappade 3-4 min på detta. Sista 10-15 km cyklade jag helt själv då jag var tvungen att släppa gruppen i ett krampanfall men det positiva är att jag inte tappade mer än en placering de sista 3 milen.

Väl i mål hade jag en förhoppning om att ha kommit 3:a i H40 SM, men när jag pratade med Christian Månsson som hade haft ett riktigt bra lopp så pratade han om en Kolmården-cyklist som han dragit. Ganska snabbt förstod jag att det var Dick Samuelsson som han pratade om och när jag såg både Rolf Svensson och Jan Jacobsson i målfållan insåg jag att det nog blev en 4:e plats för mig. Lite snöpligt att Dick gjorde ett sånt kanonlopp just nu när jag tidigare i år har slagit honom med 7-8 minuter men det är bara att gratuler honom till en fantastiskt prestation som räckte till en 2:a plats på ett SM.

Med facit i hand så skulle jag inte ha gasat så mycket i mitten av loppet utan sparat lite krafter till slutet. Då hade jag kanske kunnat kapa 2-4 min på min tid och möjligtvis hotat någon av dom som var före mig (t ex var Rolf 4.30 före mig in i mål). Samtidigt kan man ju inte bara köra på säkerhet alltid utan måste ibland chansa med ett högre tempo för att se om det håller i mål och då kan det räcka riktigt långt. Och förutom Dick så slog jag ju alla som jag ska slå och tidigare slagit så det måste jag vara nöjd med. För övrigt fungerade allt annat bra och cykeln var helt strulfri trots ett antal lerhål och det är också något jag måste vara tacksam för, speciellt när jag vet vad Magnus Mattsson i H30 råkade ut för med punktering och en strulande ventil som gjorde att han fick bryta ett lopp som han laddat så för och mycket väl kunde vunnit. Förutom Christian och Magnus var presetationerna från övriga träningskompisar lite blandade. Lars Therp kom in på en fin 10:e plats i H30 bara 10 min efter mig medan Stefan Larsson hade en mycket tung dag och det var med mentalt starkt att fullfölja när kroppen presterar så dåligt.

I och med Bockstensturen är huvuddelen av tävlingssäsongen över och det är bara någon enstaka hösttävling kvar innan vintersäsongen börjar. Igår började jag därför springa igen som återhämtning efter lördagen och uppmjukning inför vinterträningen. Jag har inga direkta planer den närmaste tiden förutom att jag ska försöka få volym i träningen de närmaste två veckorna. Sen är det dags att fundera på vinterupplägget med ev kort träningsuppehåll i höst samt sätta upp nya mål inför 2009.

Ny helg och ny tävling: Rapport från Snapphaneturen

Vädret inför gårdagens tävling såg minst av allt positivt ut. Det hade spöregnat hela lördagemn och nere hos oss i Höllviken hade det kommit 68 mm regn under dygnet. Med erfarenhet från 2006-års Snapphanetur som är det värsta lerbadet jag varit med om med massor av vurpor i snorhala endurospår så var jag kraftigt negativ och inte alls sugen på att köra. Väderutsikterna för söndagen såg något bättre ut men det var fortfarande regnvarning som gällde. Natten innan loppet sov jag dessutom dåligt och drömde om lerbad, krasande växlar och rasslande bromsar. Nej, det här såg inte bra ut!

Söndagsmorgonen började dock med hyfsat väder: regnfritt, höga moln och ca 14 grader. Jag mötte upp Stefan M och Stefan L i Malmö och tillsammans körde vi mot Hässleholm. På vägen dit började det dessutom regna och temperaturen kröp ner mot 13 grader, men som tur var så var det tillfälligt regn och när vi kom fram så var det uppehåll. På parkeringen såg jag att det var relativt många bra åkare som ställde upp: Rolf Svensson och Peter Carlsson, bägge duktiga H40-åkare från Falkenberg, Patrik Paulsson, Tim Nilsson, Paul Wirenstedt, Christian Bertilsson samt kompisarna Magnus Mattsson, Christian Månsson och Stefan Larsson. Det var alltså upplagt för ett snabbt lopp.

Till skillnad från förra helgen gick det nu att värma upp utan att frysa ihjäl och väl på startlinjen så kändes det faktiskt riktigt positivt. När starten gick drogs farten upp rejält och jag la mig runt tioende plats när vi gick in i första singletracken. Patrik hade slarvat med underhållet och hade en drivlina som hela tiden kuggade över så han släppte förbi mig och Christian M direkt. Ganska snabbt blev det en lucka mellan Christian och Stefan som var framför honom och jag gick därför om honom för att ta upp jakten. Stefan verkade ha pigga ben idag eller var det jag som bara var seg och trött? Jag kom i alla fall inte gruppen framför i det komforttempot som jag bestämt mig för att hålla så när vi kom ut på andra grusvägssträckan bestämde jag mig att vänta in Christian och en Varbergsjunior som låg 100 meter bakom. Tillsammans kunde vi ganska snabbt jobba oss ifatt gruppen framför som bestod av Tim, Stefan och Christian B och efter ca halva det 32 km långa varvet (som enligt min mätare både i år och ifjol var 35 km) var vi nu en klunga på 6 man. Jag kände mig nu betydligt piggare och var uppe och drog vid flera tillfällen i uppförsbackarna som oftast är grusvägar på Snapphaneturen, medan utförslöporna är stig. Förhållandena var betydligt bättre än jag väntat mig även om det var rejält lerigt och blött på många ställen. I slutet av varvet passerar vi Paul som stod sidan av med tekniska problem och kort därefter kör han om oss alla i en betydligt högre fart än vad vi hade.

Vi var fortfarande samlade vid varvningen efter 1.38 men i den långa uppförsbacken i början släpper Stefan och jag som ligger bakom honom får rycka lite för att komma ifatt klungan. Stefan biter ihop men lyckas precis komma ifatt innan vi kör in på stigen igen och han verkar vara sliten. Mycket riktigt släpper han men lyckas ändå nästan jobba sig ifatt efter en stund. Då ökar Christian M i täten farten och Stefan tvingas släppa igen. Nu passerar vi även Paul en gång till när han står och lagar en punkteringen. Synd om honom när han verkade så stark idag och slogs längst fram. I en brant uppförsbacke släpper Tim med problem och nu består gruppen av fyra personer, där Christian i täten får en lucka till de två juniorerna och mig. Jag går in först i ett stigparti och höjer tempot och när vi kommer ut på grusvägen ökar jag lite till. Nu tar jag ordentligt på Christian och efter ca en km på grusvägen är jag ifatt. Christian B hängde med på mitt hjul men Varbergsjunioren släppte. När vi kommer ifatt Christian ser vi en trött Peter Carlsson som lägger sig bakom oss och vi är nu återigen en klunga på fyra man. Jag känner mig stark och lägger mig främst och försöker rycka i de olika stigpartierna, men lyckas inte bli av med de tre andra och istället går Christian M återigen upp i täten. På grusvägen före den långa sega uppförsbacken som leder upp till endurospåren ca 20 min från slutet ökar Christian återigen och vi tappade då Peter. In i spåret som leder in till den sista tekniska och leriga nerförskörningen 6-7 minuter före mål hamnar jag sist och när jag senare har fel växel i över en teknisk övergång tappar jag 5 sekunder till de två andra. Jag hinner precis ifatt innan den sista branta uppförsbacken men är så pass trött där att jag inte kan hålla samma tempo upp för backen utan tvingas släppa. I backen går Christian B om Christian M och eftersom den sista biten är lättkörd så blir även detta slutställningen och vi tre går i mål med ca 10 sekunders mellanrum. Så här blev slutresultatet (ungefärliga tider):
1. Rolf Svensson, 3.15
2. Magnus Mattsson, 3.16
3. Christian Bertilsson, 3.20
4. Christian Månsson, 3.20
5. Martin Wenhov, 3.20

Jag blev alltså femma totalt och tvåa i H40 vilket jag får vara nöjd med. Loppet disponerade jag bra efter mina förutsättningar och det är tveksamt om jag hade kunnat slå Christian och Christian idag även om jag kört lite mer taktiskt i slutet. Jag förbättrade min tid med 8 minuter från ifjol på en bana som var lite tyngre och dessutom var det riktigt kul att köra i grupp i princip hela loppet. Tyvärr är det fortfarande för långt fram till urstarke Rolf Svensson för att jag ska ha en reell möjlighet att utmana honom och det är bara att hoppas att han är lika stark i förhållande till övriga konkurrenter.

På lördag är det Bockstensturen och tillika SM i MTB Marathon. För mig är det både årets längsta lopp och höjdpunkt. Förhoppningsvis har jag en bra dag då och kan hålla hela loppet. Jag har inga förhoppningar på medalj i H40 men en topp-5 är en realistisk målsättning. Eftersom loppet är redan på lördag blir det en dag mindre att återhämta sig på och eftersom jag dessutom ska till Stockholm ons-tors blir det bara ett kortare pass på tisdag plus ett uppladdningspass på fredag.

Rapport Grevaloppet

Veckan innan Grevaloppet bestod mest av återhämtning med 2 inomhuspass och 2 långsamma pass på MTB'n på totalt 4 timmar.

Grevaloppet är ca 64 km långt och körs två varv på en bana med gansla mycket grusväg men också en del väldigt teknisk terräng. Väderutsikten dagen före loppet såg inte bra ut med 35-40 mm regn i Karlskrona där loppet gick och hade inte Stefan L och jag redan anmält oss och betalt är det inte omöjligt att vi blivit hemma. Morgonen hemma bjöd på tunna moln och ljummet väder men halvvägs på väg till loppet, utanför Kristianstad, började det regna och väderutsikterna verkade tyvärr slå in. Vi (Stefan, Magnus och jag) övervägde då starkt att vända hem men eftersom vi redan kört 10 mil så beslöt vi trots allt att fortsätta. Väl på plats så var det värre än jag hade förväntat mig med ösregn och en termometer som stod på 12 grader. Det blev ingen uppvärmning överhuvudtaget utan all tid fram till starten tillbringades i bilen. Jag bestämde mig t o m för att köra med benvärmare för att minska avkylningen på knän och lår.

Jag kom (som vanligt) iväg uselt i starten men eftersom loppet är väldigt litet med ca 50 startande så var det inga problem att köra upp i täten de första kilometrarna. Taktiken var att hänga med frontklungan så länge som möjligt utan att dra på sig syra. På pappret kunde jag räkna med att slåss om fjärdeplatsen efter Magnus, Patrik Paulsson och Joakim Åleheim (Team MA Speedwear, 1:a på Sverige-rankingen lvg elit och dessutom tidigare vinnare av långloppscupen...) och jag låg på femte plats när vi gick in i första singletracken. Efter ca 15 min blev det stopp framför mig när vi kom ut på ett kalhygge med mycket lösa grenar i spåret. Joakim och Magnus fick då en liten lucka som försvann när dom körde lite fel och vi var återigen samlade. Dock så ökade farten där framme igen och det blev återigen en lucka mellan Patrik och de främsta, där också nu junioren Christian Bertilsson fanns. När sen Patrik vurpar på en snorhal träbro och tvingas bryta försökte jag öka för att se om jag kunde komma ifatt de tre där framme. Jag får direkt en lucka till Stefan men kommer inte närmare dom främsta än 15-20 sekunder och beslutar mig därför att ta det lugnare och istället hitta ett trivseltempo.

Vid varvningen har jag ca 2 min till täten och nu kommer också Stefan och Daniel (multisportare från Kamlar som jag körde tillsammans med i fjol större delen av loppet) ifatt. Strax efter varvningen ser vi Magnus sitta vid vägkanten med punktering och utan luft i sin CO2-patron och vi slåss således nu om tredjeplatsen. Daniel är en seg kille och trots problem med sina växlar hänger han med ett bra tag. Dock kan Stefan och jag rycka efter några kilometer och fixa en lucka som han inte kunde täppa till. Strax därefter kommer vi ifatt och om en slutkörd Christian som inte förmåddde hänga på vårt tempo och nu är det bara Stefan och jag som kämpar om andraplatsen. Vi samarbetar bra fram till ca 5 km kvar då jag kommer om honom när han får ett stopp på en knixig singletrack. Jag ökar då tempot något för att grilla honom lite eftersom jag hela tiden kände att det var i skogen som jag var snabbare och tänkte att om jag inte får en lucka här så kör jag förhoppningsvis honom trött så att han inte hänger med i spurten. Jag får en liten lucka som dock nästan helt täpps till på grusvägen innan den avslutande singletracken. Den är lite snabbare med mer flyt och jag känner att jag kan gasa på. Nu har jag fått en ordentlig lucka och med bra ork kvar i benen kan jag bara bevaka den på grusvägen och den avslutande grässträckan in i mål. Tiden fram till Åleheim blev till sist 3,5 minut och till Stefan blev avståndet 20 sekunder. Tvåan i H40 (med 11 startande), Tomas Persson från Åstorp, var 22 minuter bakom mig.

Efter omständigheterna blev loppet riktigt kul med bra samarbete med Stefan under större delen av loppet. Cykeln fungerade perfekt trots allt regn och lera och jag höll mig så pass varm att kylan och regnet inte blev något problem. Detta var också mitt första lopp som gick ihop ekonomiskt i och med att jag vann en helårsprenumeration på Bilsport som sparar mig som redan är prenumerant 995 kr.

Nu är det återigen en relativt lugn vecka med 2-3 intervallpass och ett lugnt pass före Snapphaneturen på söndag. Förhoppningsvis blir vädret bättre då så vi slipper 2006-års lerbad och kraschfest på dom snorhala endurospåren.

Det blev ett pass i alla fall

Jag och Stefan L kom iväg på våra MTB'er i alla fall och för att göra saker och ting lite enklare så startade vi hemifrån var för sig och möttes i Tygelsjö efter ca 30 min. Sen blev det lite rundor i Käglinges rekreationsområde, vidare runt Törringelund ett par varv för att sedan köra genom Bokskogen och utom Bökeberg innan vi fortsatte hem igen.

Farten var hyfsat hög hela tiden med inslag av ryck i backar och på singletracken och det blev blandat stig, grus och asfalt. Vädret var både blåsigt och med motvinden den sista timmen gällde det att ligga i för att hålla farten uppe. Dessutom regnade det till och från långa stunder. Totalt hann vi med 95 km under de knappa 4 timmarna som vi var ute och det var med mosiga ben som jag kom hem vid 17-snåret efter två bra träningsdagar.

Veckan som gick avverkade jag 15 timmar, brände över 10 000 kalorier och tog ut mig så mycket som jag planerade. Veckan som kommer blir det mindre volym och fokus enbart på kvalitetspassen de närmaste tre veckorna för att vara i form till långloppstävlingarna på helgerna:
Grevaloppet 17/8
Snapphaneturen 24/8
Bockstensturen 30/8