MTB Marathon är Danmarks största MTB-lopp med över 1200 anmälda i år, varav ca 500 i den långa 103 km-klassen: http://www.mtbmarathon.dk/
Loppet igår var det skitigaste jag någonsin varit med om och inför loppet var jag mer omotiverad att köra än jag kan minnas jag har varit tidigare. Det hade ösregnat hela natten, det blåste storm och termometern stod på 8 grader. Prognosen var att det skulle fortsätta så under hela loppet och jag visste att jag hade 103 km av skitiga grusvägar och leriga singletrack varvat med riktiga lerbad att se fram emot. Jag visste att det skulle bli kallt och att ögonen skulle ta mycket stryk med allt grus som sprätter upp. Men jag tänkte också att tar jag bara på mig bra så kommer jag inte att frysa och när jag väl står på startlinjen och startskottet går så är det race. Och jag visste också att det brukar gå bra på skittävlingarna. Vad det beror på vet jag inte, men kanske är det en kombination av bra förberedelser med materialet (cykel och kläder), bra rundtramp och teknik i de leriga partierna som tillsammans med ett bra psyke gör att det går bättre ju skitigare och längre en bana är.
Stefan M, Ola och jag hade kört i en bil, Stefan L, Lars och Christian hade kört i den andra och Magnus körde själv. Innan vi anlände till Hilleröd körde vi ut och satte ut vårt langningsbord och strax efter 8 var vi på plats. Vi satte ut cyklarna i startområdet direkt och hämtade därefter ut nummrrlapparna. Efter att ha meckat på chip och nummerlapp på cykeln var det dags för den sista påklädningen. Just då kändes det inte så kallt men jag visste hur långt och regnigt loppet skulle bli och tog därför på mig vad jag hade: Dubbla kortärmade underställ, varav det ena hade vindtät front, cykeltröja, väst, tjocka armvärmare, långa handskar, byxor, benvärmare och ovanpå skorna täta skoöverdrag. Jag stod i valet och kvalet om jag även skulle köra pannband men skippade det.
Eftersom vi hade ställt ut cyklarna tidigt fick vi också en bra startposition och jag kom väl iväg som runt 40:e man. På asfaltvägarna ut ur Hilleröd kunde jag avancera 10-15 platser utan att behöva dra på mig någon syra. Jag hade bestämt mig för att inte gå ut för hårt utan se till att jag hade krafter kvar på slutet av loppet. Efter bara någon minut på de första grusvägarna ser jag Stefan L köra åt sidan med en punktering och så var hans dag förstörd. Vilket elände! Vi hade tänkt att köra en del tillsammans men när han väl fått i en slang då revan var för stor för vätskan hamnade han ohjälpligt sist. Flera andra punkterade också i samband med att en en bro med flera trappsteg upp och ner skulle passeras och Christian var ett av dom offren.
Nu hade jag bara Magnus framför mig och honom trodde jag aldrig jag skulle komma ifatt så nu var det bara att hitta en lagom grupp att åka med i. Jag hittade ganska snabbt en vettig grupp att åka med i som sen delades upp i 2-3 mindre grupper, men jag kände hela tiden att jag hade rätt tempo. Vid första mellantiden efter 30 km låg jag i gruppen kring 15:e plats. Dock så upplevde jag det inte som en direkt fördel att ligga i grupp, trots den hårda vinden, eftersom allt sprutet från cyklarna gjorde att ögonen murades igen hela tiden. Därför ryckte jag i en backe vid ca 50 km och valde sen att köra helt i mitt eget tempo in i mål. Fram till ca 75-80 km låg jag i princip helt ensam men sen hände något märkligt: Jag kommer ifatt en riktigt sliten cyklist som har hoppat av cykeln och jag tycker först att bakom all skit så ser det ut som Magnus, men kläderna stämmer inte. Jag hojtar något till honom ett par gånger men får bara ”Va?” tillbaka som svar. När jag ser det huttrande genomskitiga ansiktet och den skakande kroppen tycker jag fortfarande att det liknar Magnus väldigt mycket, men eftersom kläderna inte stämmer alls och att han inte verkar uppfatta vad jag säger så tänker jag att det måste nog vara en dansk som är väldigt lik Magnus. Någon kilometer senare ser jag Annika som langade till Magnus stå och se frågande ut när jag passerar och jag inser då att det måste ha varit Magnus jag körde om eftersom han ännu inte passerat Annika. När jag senare pratade med Magnus berättade han att han hade legat riktigt bra till i loppet men frusit mer och mer och till sist hade han inget minne när hjärnan började stänga av vissa funktioner. När han kom fram till Annika fick dom klä av honom in på skinnet och försöka få värme i honom. Som tur var är han väldigt stark och återhämtade sig snabbt, annars var det när att dom ringde efter en ambulans, så illa var det. Själv frös jag lite grand, främst om händerna, men eftersom jag hade ganska mycket energi kvar i kroppen kunde jag hålla tempot uppe och därigenom även värmen i kroppen.
De sista 20 km in i mål hade jag bra med bra kraft kvar i benen och jag passerade flera åkare. Dock var det svårt att se vilka som körde den långa klassen eftersom 67 km- och 103 km-slingorna gick samman när det var ca 20 km kvar. Detta gjorda också att spåren var mer uppkörda och betydligt lerigare. Då får man sig en tankeställare när det finns motionärer som tar sig runt på en flera timmar sämre tid än vad jag gör och dessutom i sämre spår. Är dom sen inte så tränade så måste detta vara en riktig pärs. Själv hade jag inte gärna kört ett lopp på över 7 timmar och då är jag ändå en van cyklist.
Väl i mål var det två saker som gällde: 1) Få bort all grus i ögonen och 2) Få av alla skitiga kläder och på med torra och varma. Jag mötte Stefan L vid bilen som berättade om sina missöden och strax därefter kom Christian in utan bromsar. Han hade kommit igång sent efter sin tidiga punktering men troligen sen kört fel eftersom jag passerade honom 10-15 km innan mål. Sen droppade dom in en efter en. Lars och Olas tävling hade funkat OK men Stefan M hade också haft en tidig punktering och tappat massor av tid på det.
När jag sen läste resultatlistan och såg att jag kom in på en 8:e plats totalt, ca 19 min eller 8 % efter segraren Michael Grönbech, så kan jag inte vara annat än nöjd med dagen. Allt fungerade som det skulle och jag hade efter omständigheterna en bra resa. Dock hade jag inte gjort om det igen och tänker inte köra loppet nästa år om inte jag blir lika övertalad som jag blev i år.
Detta var årets sista ”riktiga” MTB-tävling och det är nu dags för en period av blandad träning innan den mer systematiska vinterträningen går igång. Jag känner mig fortfarande pigg och sugen på att träna och planerar inte att ta något träningsuppehåll som det ser ut nu. Nu ska jag istället se till att få lite mer tid för löpträning och även gå på några bodypump-pass för att få lite mer allsidig träning för kroppen. Sen hoppas jag också få lite fina långturer på helgerna i lugnt och fint tempo utan stress och diciplin då man kan njuta ännu mer av naturen.
Loppet igår var det skitigaste jag någonsin varit med om och inför loppet var jag mer omotiverad att köra än jag kan minnas jag har varit tidigare. Det hade ösregnat hela natten, det blåste storm och termometern stod på 8 grader. Prognosen var att det skulle fortsätta så under hela loppet och jag visste att jag hade 103 km av skitiga grusvägar och leriga singletrack varvat med riktiga lerbad att se fram emot. Jag visste att det skulle bli kallt och att ögonen skulle ta mycket stryk med allt grus som sprätter upp. Men jag tänkte också att tar jag bara på mig bra så kommer jag inte att frysa och när jag väl står på startlinjen och startskottet går så är det race. Och jag visste också att det brukar gå bra på skittävlingarna. Vad det beror på vet jag inte, men kanske är det en kombination av bra förberedelser med materialet (cykel och kläder), bra rundtramp och teknik i de leriga partierna som tillsammans med ett bra psyke gör att det går bättre ju skitigare och längre en bana är.
Stefan M, Ola och jag hade kört i en bil, Stefan L, Lars och Christian hade kört i den andra och Magnus körde själv. Innan vi anlände till Hilleröd körde vi ut och satte ut vårt langningsbord och strax efter 8 var vi på plats. Vi satte ut cyklarna i startområdet direkt och hämtade därefter ut nummrrlapparna. Efter att ha meckat på chip och nummerlapp på cykeln var det dags för den sista påklädningen. Just då kändes det inte så kallt men jag visste hur långt och regnigt loppet skulle bli och tog därför på mig vad jag hade: Dubbla kortärmade underställ, varav det ena hade vindtät front, cykeltröja, väst, tjocka armvärmare, långa handskar, byxor, benvärmare och ovanpå skorna täta skoöverdrag. Jag stod i valet och kvalet om jag även skulle köra pannband men skippade det.
Eftersom vi hade ställt ut cyklarna tidigt fick vi också en bra startposition och jag kom väl iväg som runt 40:e man. På asfaltvägarna ut ur Hilleröd kunde jag avancera 10-15 platser utan att behöva dra på mig någon syra. Jag hade bestämt mig för att inte gå ut för hårt utan se till att jag hade krafter kvar på slutet av loppet. Efter bara någon minut på de första grusvägarna ser jag Stefan L köra åt sidan med en punktering och så var hans dag förstörd. Vilket elände! Vi hade tänkt att köra en del tillsammans men när han väl fått i en slang då revan var för stor för vätskan hamnade han ohjälpligt sist. Flera andra punkterade också i samband med att en en bro med flera trappsteg upp och ner skulle passeras och Christian var ett av dom offren.
Nu hade jag bara Magnus framför mig och honom trodde jag aldrig jag skulle komma ifatt så nu var det bara att hitta en lagom grupp att åka med i. Jag hittade ganska snabbt en vettig grupp att åka med i som sen delades upp i 2-3 mindre grupper, men jag kände hela tiden att jag hade rätt tempo. Vid första mellantiden efter 30 km låg jag i gruppen kring 15:e plats. Dock så upplevde jag det inte som en direkt fördel att ligga i grupp, trots den hårda vinden, eftersom allt sprutet från cyklarna gjorde att ögonen murades igen hela tiden. Därför ryckte jag i en backe vid ca 50 km och valde sen att köra helt i mitt eget tempo in i mål. Fram till ca 75-80 km låg jag i princip helt ensam men sen hände något märkligt: Jag kommer ifatt en riktigt sliten cyklist som har hoppat av cykeln och jag tycker först att bakom all skit så ser det ut som Magnus, men kläderna stämmer inte. Jag hojtar något till honom ett par gånger men får bara ”Va?” tillbaka som svar. När jag ser det huttrande genomskitiga ansiktet och den skakande kroppen tycker jag fortfarande att det liknar Magnus väldigt mycket, men eftersom kläderna inte stämmer alls och att han inte verkar uppfatta vad jag säger så tänker jag att det måste nog vara en dansk som är väldigt lik Magnus. Någon kilometer senare ser jag Annika som langade till Magnus stå och se frågande ut när jag passerar och jag inser då att det måste ha varit Magnus jag körde om eftersom han ännu inte passerat Annika. När jag senare pratade med Magnus berättade han att han hade legat riktigt bra till i loppet men frusit mer och mer och till sist hade han inget minne när hjärnan började stänga av vissa funktioner. När han kom fram till Annika fick dom klä av honom in på skinnet och försöka få värme i honom. Som tur var är han väldigt stark och återhämtade sig snabbt, annars var det när att dom ringde efter en ambulans, så illa var det. Själv frös jag lite grand, främst om händerna, men eftersom jag hade ganska mycket energi kvar i kroppen kunde jag hålla tempot uppe och därigenom även värmen i kroppen.
De sista 20 km in i mål hade jag bra med bra kraft kvar i benen och jag passerade flera åkare. Dock var det svårt att se vilka som körde den långa klassen eftersom 67 km- och 103 km-slingorna gick samman när det var ca 20 km kvar. Detta gjorda också att spåren var mer uppkörda och betydligt lerigare. Då får man sig en tankeställare när det finns motionärer som tar sig runt på en flera timmar sämre tid än vad jag gör och dessutom i sämre spår. Är dom sen inte så tränade så måste detta vara en riktig pärs. Själv hade jag inte gärna kört ett lopp på över 7 timmar och då är jag ändå en van cyklist.
Väl i mål var det två saker som gällde: 1) Få bort all grus i ögonen och 2) Få av alla skitiga kläder och på med torra och varma. Jag mötte Stefan L vid bilen som berättade om sina missöden och strax därefter kom Christian in utan bromsar. Han hade kommit igång sent efter sin tidiga punktering men troligen sen kört fel eftersom jag passerade honom 10-15 km innan mål. Sen droppade dom in en efter en. Lars och Olas tävling hade funkat OK men Stefan M hade också haft en tidig punktering och tappat massor av tid på det.
När jag sen läste resultatlistan och såg att jag kom in på en 8:e plats totalt, ca 19 min eller 8 % efter segraren Michael Grönbech, så kan jag inte vara annat än nöjd med dagen. Allt fungerade som det skulle och jag hade efter omständigheterna en bra resa. Dock hade jag inte gjort om det igen och tänker inte köra loppet nästa år om inte jag blir lika övertalad som jag blev i år.
Detta var årets sista ”riktiga” MTB-tävling och det är nu dags för en period av blandad träning innan den mer systematiska vinterträningen går igång. Jag känner mig fortfarande pigg och sugen på att träna och planerar inte att ta något träningsuppehåll som det ser ut nu. Nu ska jag istället se till att få lite mer tid för löpträning och även gå på några bodypump-pass för att få lite mer allsidig träning för kroppen. Sen hoppas jag också få lite fina långturer på helgerna i lugnt och fint tempo utan stress och diciplin då man kan njuta ännu mer av naturen.
3 kommentarer:
Kul läsning och riktigt imponerande bra resultat. Bäste svensk såg det ut som. Bra jobbat.
Fy sören, danskarna får se upp för skåningarna! (räknas Lars som dansk eller svensk?)
Starkt jobbat i kylan.
Tack!
Om man nu ändå ska ge sig ut i sådant hemskeväder är det ju en ganska bra tröst med ett bra resultat. Dessutom en bra förberedelse inför vinterns duatlontävlingar på andra sidan Sundet: http://www.mtbduathlon.dk/.
Sen är Lars både dansk och svensk. Dansk när det går dåligt och svensk när det går bra...
Skicka en kommentar