torsdag, juli 08, 2010

Ränneslättsturen - Bara att bryta ihop och komma igen...

Inför Ränneslättsturen hade jag känt mig i fin form med några bra pass innan och var både sugen och hade hyfsade förväntnigar inför loppet. Jag gillar ju egentligen värme och trodde (i min enfald) att loppet ifjol då jag i den 30-gradiga värmen krampade sista milen var ett resultat av dålig vätskeladdning och för tjock Vitargo-blandning, vilket bl a resulterade i tidig magknip. Så inför årets lopp i nästan samma värme hade jag druckit mer än 2 liter innan och dessutom blandat tunnare sportdryck.

Loppet började bra med en bra placering främst av H40-åkarna. Dock vurpar jag efter ca 10 min i allt dammet då jag får värja lite för framförvarande åkare och kör i pedalen i en sten och far av stigen ut i skogen. Upp igen bakom efter att ett helt gäng passerat och det är bara att jaga. Jag tycker jag hittar en rytm som jag känns bekväm med och loppet flyter på bra. Jag passerar både Stefan Larsson och Patrik Paulsson och kommer sen ifatt gruppen med Peter Karlsson som jag sitter med i fram till endurospåren strax efter langningen efter drygt 40 km (av 78). Jag känner där att det börjar rycka lätt i benmusklerna och sänker tempot för att undvika kramp. I slutet av enduroslingan ser jag förstatrion i H40 ca en minut framför mig och inser att jag måste vända detta om det ska vara lönt att fortsätta och dricker mycket.

Tyvärr hjälper inte det så mycket utan efter ytterligare några kilometer måste jag sänka farten ännu mer och nu känner jag att det är i princip kört. Jag fyller på med ännu mer vätska men får ändå se Patriks grupp passera efter några kilometer utan att jag kan hänga på. Strax därefter bestämmer jag mig för att bryta och ta närmaste vägen illbaka. Det är första gången någonsin jag bryter ett lopp men jag hade ingen som helst lust att plåga mig igenom de sista milen utan möjlighet till någon vettig hastighet.

Beslutet att bryta var helt rätt men med alla förväntningarna jag hade känns det riktigt surt. Jag inser nu att jag inte klarar av hög värme under en längre tid och en tillbakablick visar att jag presterat allra bäst när förhållandena varit riktigt kalla och dåliga. Dessutom gick det riktigt bra på cykelcrossen i vintras så det är väl kyla jag ska ha.

Nu handlar det mest om att samla motivation inför den andra halvan av säsongen och få tillbaka lusten för att cykla och tron på att jag kan vara med och slåss längst fram även på långloppen (som tidigare varit min styrka). Så nu blir det ingen strukturerad träning under en bra tid utan en blandad kompott beroende på väder och humör. Denna veckan blev det ett par vändor till jobbet och åtminstone några timmar i sadeln och nu i helgen med bra väder i sikte blir det troligen några soliga timmar på räsern med kompisarna.

I veckan som gick blev det också klart med nytt jobb som med start redan i början av augusti kommer att innebära mycket mer resor än tidigare, så det är väl en uppenbar risk att träningen i framtiden kommer att bli lidande, men livet är ju ganska mycket mer än cykel och ibland måste man kompromissa...